skratt så tårarna sprätter..

(...började på en blogg sent igår kväll som jag inte han klart innan datorn dog och jag var för trött för att orka gå och hämta laddaren. Så jag fortsätter idag istället..)

En lunchrast på jobbet som spårade ur en aning;

Visst är det underbart att ha arbetskollegor som man kan skratta med tills tårarna rinner!
Ni som inte läste tidningen VF idag, gick verkligen miste om något (eller jag tror att det var gårdagens tidning, men vi läste den idag). Egentligen var det en mycket tragisk artikel, men den gjorde att jag nästan låg dubbelvikt av skratt i personalrummet. Den handlade om en kvinna i Paris som misstog sin man för djävulen då han kom naken in i sovrummet. Kvinnan flydde i panik, vilket ledde till att de andra i lägenheten tog sina barn och hoppade ut genom fönstren. Ett spädbarn dog av fallet bland annat.
Jag vet jag är en hemsk människa, men jag tror inte jag har skratta så mycket på väldigt länge. Ojoj. Jag kan säga så här att lunchrastens dråpligheter slutade inte där. Vi bara skrattade och skrattade. På något mysko sätt lyckades vårat samtal leda in på swingers.. Hur nu det kom sig. Men jag kan säga att det är helt och hållet vår sjuksköterska Peters fel, för det var nog han som ledde oss in på den samtalsvägen.. Det var flera i rummet som inte hade någon aning om vad swingers är för något, vilket ledde till ännu mer skratt så att tårarna sprutade åt alla håll..
Om det nu är någon som läser denna blogg och inte vet vad det är för något, ska ni vara väldigt glada för det.

På tal om det, jag var bara tvungen att berätta hur det gick till när vi frågade våra kära vänner Jonny och Helena om de ville vara värdpar på vårt bröllop. Ska förtälja historien även för er:

Vi hade pratat lite innan samtalet, jag och Robin, om vi skulle "busa" till det lite granna när vi skulle fråga, men visste inte riktigt på vilket sätt. Så när vi satt där alla fyra i en liten soffa började vi fråga lite försiktigt, "det är något vi tänkt fråga er en längre tid, men inte riktigt har vågat...." det blev tyst. "...Jo det är nämligen så att vi undrar om ni..." och så bara slank det ur mig "...skulle vilja vara med på en fyrkant med oss?" Sedan satt vi där, helt allvarliga och frågande. Alltså ni skulle se deras miner! HAHAA!
De såg ut som att de inte visste om de skulle skratta eller gråta. Helt chockade!. Sedan kunde vi inte hålla oss längre utan brast ut i skratt och förklarade att det bara var på skämt.
En läskig tanke slog oss efteråt, tänk om de hade svarat ja!?!

Ja vad vore livet utan skratt? Är så glad över att jag fått sådana arbetskollegor som vågar bjuda lite på sig själva och som man kan skratta tillsammans med.

Vällingvägran....är detta början på tonnårstrotsen måntro?!?!

Bara för att jag har så mycket att göra ikväll, passar jag på att sätta mig och skriva en blogg istället. Mycket intelligent minsann!

Elias har från och med i förr går bestämt sig för att han minsann inte längre är någon bäbis. På kvällen drack han upp halva flaskan med välling, sedan ville han inte ha något mer. Nu tredje kvällen vill han fortfarande inte ha någon välling. Det är så konstigt för han har verkligen älskat denna varma goda dryck. Han har nästan inte kunnat bärga sig de tre sekunder det tagit mig att sträcka honom flaskan, utan har ibland hunnit börja skrika och gråta efter den.

Har nu försökt ge honom välling i lite olika flaskor och till och med i en pip mugg, men har icket kunnat lura i honom någonting. Pip muggen tog han i alla fall emot, men direkt det visade sig vad det var för innehåll bara gapade han och lät alltihopa rinna ut. Så knepigt. Jag fattar bara ingenting.
Aja jag får väl se hur det hela fortskrider sig. Får ge honom gröt istället, tills vidare.

Nu när vintern är här har Elias vinteroverall tagits fram. Jag kan säga så här, det är väl inte den klädsel Elias älskar mesta av allt på jorden att bära. Nej då tvärt om. Han blir grinig och arg och inte lätt att ha att göra med. Det är ju i och för sig inte så konstigt, vinterbeklädnader gör ju oftast inte en så mycket smidigare precis.
Jag tycker så synd om dessa små parvlar, som är så lätta och smidiga inomhus, men som blir som små klumpiga michelingubbar av alla dessa plagg man byltar på dem för att de inte ska frysa utomhus.
För att inte låta allt för elak måste jag dock erkänna att jag ibland inte kan låta bli att fnissa lite för mig själv när jag står och beskådar dessa små klumpa fram och tippa åt höger och vänster och sedan inte själva kunna ta sig upp igen. Förlåt, men det ser ganska så dråpligt ut...

en tanke som snurrar runt i mitt lilla huvud..

Det slog mig denna afton, när jag och Robin satt och åt kvällsfika tillsammans vid köksbordet, att jag inte sett på min man på väldigt lång tid. Jo visst har jag tittat på honom lite nu och då. Det är ju som oundvikligt när man bor i samma hus. Men jag har inte verkligen tittat på honom.

På något konstigt sätt har han som blivit ett med inredningen, något som behövs och som alltid finns där, men som man inte riktigt tänker på. I fredags hade han tagit på sig en skjorta bara för min skull, men jag märkte det inte förrän på kvällen då han skulle ta av den. Det är inte det att jag älskar min man något mindre. Absolut inte! Det har bara blivit så utan att jag tänkt på det.

Nu mera har det blivit att det är mest Elias som får min uppmärksamhet. Vad man är gör så är det han jag hela tiden håller uppsikt på. Vid matbordet är det honom mina ögon lägger sig på, bara för att han är såå söt att titta på eller för att han gör något lurt så man måste säga åt honom att sluta upp med vad det nu är han gör. Han är så söt när han vandrar runt här i köket och flyttar runt allt som kommer i hans väg. Stoppar sina nappar i plastburksskåpet, plastburkarna i torktumlaren, den rena tvätten i lådorna i köket. Eller så ramlar han, blir på dåligt humör eller blir ledsen för något annat som gör att man måste springa dit och kolla hur han har det.

Ja det är kanske inte så konstigt att Elias får den mesta av uppmärksamheten. Men även om jag älskar Elias mer än livet självt älskar jag ändå den man som jag sagt ja till att leva med i livets alla lägen lika mycket.

Från och med nu ska jag någon gång varje dag titta på min man. Se på hans vackra ansikte, höra hans röst och njuta av att han är baaara min :D

glasögon

En mysig och bra helg lämnar jag nu bakom mig och har börjat vandra in i en mycket strävsam och lång jobbarvecka. Eller nja, jobbar endast 3 dagar i veckan så det ska väl inte bli så slitsamt.

I fredags kväll var vi och myste hos Ida, Lorenz och fina Elliot. Ååååh så vansinnigt söt unge! Fick till och med hålla lillen en stund och lukta och pussa på honom lite.

På lördagen åkte vi till den "stora" staden Skellefteå för att hämta ut mina glasögon, köpa vinterskor till Elias, men framför allt för att få träffa våra fina vänner Jonny och Helena Strand. Vi har inte umgåtts med dem nästan någonting på över ett års tid så det var mycket angenämt. När vi bodde i Skellet träffades vi minst en gång i veckan. Vi var närstan lite beroende av varandra. Hade vi inte träffats på några dagar började något slags abstinens liknade känsla växa inom en.
Tråkigt nog har milen mellan oss nu gjort att den känslan inte finns kvar lika starkt. Det gör mig så ont! Men det är fantastiskt med vänner som man kan träffa med flera månaders mellanrum och att det inte känns som det var en dag sedan vi träffades sist.

Jag har gått och skaffat mig en översynt het som gjort att jag nu mer har ett par glasögon på näsan. Än så länge känns det som att de mest är i vägen och att jag nästan ser sämre med dem, men det tar väl ett tag innan man vänjer sig.


Ja just ja, lite korta uppdateringar...

Elias går nu mera hur bra som helst.

Mat problemet är inte längre ett problem. Han äter bra med sked eller till och med gaffel. Att han ibland väljer att ta med händerna gör ju faktiskt ingenting, han är ju trots allt bara 1 år.

Att jobba och att måsta va i från min lille gosse flera timmar i sträck, går ganska bra. Men det är ingen höjdare. Kramarna jag får av honom när jag kommer hem läker dock alla sår :D

Filmtips!

I går kväll såg jag och Robin en film som toppar sig bland de bästa filmer jag någon sin sätt. Mary and Max. Jag satt med ett lyckligt leende på läpparna hela filmen igenom, förutom på slutet då jag grät som ett svin.

Filmen är baserad på en verkligen händelse och handlar om en liten flicka, Mary som bestämmer sig för att skriva till någon i USA för att bland annat fråga hurvida barn blir till i cocacola flaskor där. I Australien, där hon bor, har hon fått lära sig att barn blir till i ölglas.
Den som får henne brev är en gravt övervikt man i 40 års åldern med aspergers syndrom, Max.
Både Mary och Max är mycket ensamma, men skapar en stark, vacker, men lite smärtsam vänskap mellan varandra.
Filmen är en leranimerad film, men känns som en högst realistisk och påtagligt mänsklig film.

SE, SE, SE, SE!

Kalas och skrubb.

Oj inte illa...två inlägg på samma kväll. Nej det beror inte enbart på att det är Sverige - Holland och att Robin sitter som fastfrusen framför tv;n. Jag har bara så mycket jag vill berätta :P

Måste börja med att förtälja att Elias nu går hur bra som helst. Han går flera meter i ett och kan till och med runda hörn. Dessvärre väljer han fortfarande mycket hellre att gå med hjälp av att hålla i ens finger.

Vi har firat morfar och morbror Joel som fyllt år nu dagarna efter varandra. Go´fika två dar i rad, inte illa!

Dessa bloggar sitter jag nu mera och skriver i vår dataskrubb! Robin har arbetat med att lägga golv, tapetsera och att bygga skrivbord. Det är ännu inte klart än, men den går i alla fall att bruka. Blir ni mycket avundsjuka på den mycket vackra tapet som pryder denna skrubb kan jag berätta att den är inköpt på fyndet för á 20 kr. Tror dock inte att det finns några rullar kvar..

Nej nu till sängen!

FY! ...eller kladd?

Jag och Robin kan inte riktigt komma överens om frågan, ska man låta sitt barn få äta med händerna, eller ska man säga "FY, FY inte så!" och istället fortsätta försöka mata. Egentligen är vi inte oense, det är bara så att vi inte riktigt kan bestämma oss hur vi ska göra.

Ty det förefaller sig nämligen så att vår lille son endast skriker, grinar och vägrar äta om han inte får ha matskålen eller tallriken inom armlängds avstånd och hålla i en egen sked som han kan kladda runt maten med. Ibland kan han lyckas få in en sked med mat i munnen, men det mesta får han in genom att äta med händerna eller via vår matning.

Hur ska vi nu göra? Ska vi bita ihop och stenhårt hålla på våra regler. Att man äter med bestick, inte med händerna. Låta honom skrika och grina tills han förhoppningsvis kommer att lära sig och ge med sig. Det kanske blir några måltider han får lämna matbordet utan att ha fått i sig så mycket mat utan har istället förorsakat sina stackars föräldrar en eländig huvudvärk.
Men han har då fått lära sig att hans föräldrar inte viker ner sig. Sedan får vi bara hoppas att det är en god uppfostran.

Eller, ska vi gå den lätta vägen och låta honom få sin vilja igenom och äta och kleta med händerna. Han får då i sig sin dagliga kost och får vara nöjd och glad. Dessutom får vi slippa stöket och bråket och gå kvällen till mötes utan huvudvärk. Sedan får vi sakta men säkert försöka leda in honom på "äta med sked vägen".
Men har han då istället lärt sig att "bara jag tjatar och grinar lite får jag alltid min vilja igenom". Att han fått sig ett par veka föräldrar.

Enligt alternativ ett så lär han sig lyda, blir mindre kladdig, men kanske får dålig självkänsla av för sträng uppfostran.
Alternativ två så får han i sig den mat han behöver, men blir alldeles kladdig och lär sig kanske att han får göra som han själv vill.
Vilket tjänar man mer på i det långa loppet, sträng eller mjuk uppfostran? Eller spelar det egentligen ingen roll??

Det är inte någon lätt uppgift det häringa föräldraskapet må ni tro!

Det här med maten kanske låter som ett litet problem. Men betänk vilka prövningar vi kommer att måsta ställa oss inför senare i livet. Vilja köpa leksaker, tid att komma hem om kvällarna, alkohol, ha tjejen på rummet osv.. Hur vi löser dessa "små" problem vi står inför idag kommer att lysa igenom de "större" problemen i framtiden...

Stadsresa

Idag har vi "gjort stan" som man brukar säga. Eller nja, vet väl inte riktigt om vi "gjort stan" riktigt, men nästan. Har inte shoppat loss något alls faktiskt, endast tre plagg till min lille son och en present till den underbart söta Elliot (som jag hoppas vi ska få hälsa på snart, vi ska bara bli av med dessa eländiga förkylningar först). Försökte till och med hålla mig undan affärer helt och hållet. Har sakta börjat att lära känna mina egna beteenden. När jag bestämt mig för att inte köpa något alls, hamnar väl summan i slutet av det "oinköpta" varorna kring 400 riksdaler, har jag istället lovat mig själv att få inhandla någon liten pryl och något plagg har kanske summan i slutet på dagen hamnat (med mat och sådant inräknat) på cirka 1600. Ja jag vet, mig borde man inte släppa iväg till stan själv mer än någon gång per år.

I alla fall, vart var jag.. JO vi har befunnit oss i stan i alla fall. Robin har hälsat på lassa och lämnat flera prover och jag har gjort en syn undersökning. Annars har vi skumpat runt på diverse byggmaterials affärer och storhandlat på coop. Stadsresan avslutades med en kopp med varm dryck och trevligt umgänge hos Madde och Nisse.

Måste lägga in ett "dagens citat" i detta blogginlägg. Eller om man ska vara riktigt noga så är det väl egentligen ett "gårdagens citat".

"En vuxen och en blöja!" /Sagt av Merlinda till mannen i luckan, på badhuset. :D

stolta föräldrar :D

Har nu jobbar mina två första dagar.. Ojojojoj. Är så äckligt trött. Om inte Robin stoppat mig skulle jag ha gått och lagt mig redan klockan aderton.
Det är så vimsigt på jobbet och det är väl det som gör mig så trött. Först och främst så har jag ju inte jobbat på si så där 1 år och 3 månader så det tar ett tag innan man hinner komma in i den så kallade "jobbrytmen".
Har också börjat att jobba på en ny avdelning. Dessutom har kommunen bestämt sig för att lägga ner slemhemmet (som det kallas enligt Karin, heter egentligen Sjukhemmet). Många som jobbar där har jobbat i kommunen i "hundra år" så de petar ut rätt så många andra nu när de ska förflyttas över till hemtjänsten eller andra boenden.
Till min avdelning kommer det 4, en som redan har inskolas och tre som ska inskolas i veckan. Av 8 personal på vår avdelning är alltså 5 nya....
Nej, blä! Längtar tillbaka till min "gamla" avdelning, saknar personalen där och det vana trygga. Jag med min asbergerhjärna kommer snart att bryta ihop av all förvirring!


Elias har gått sina 3, 4 första egna steg idag.
Det är ändå något särskilt med att se sitt barn lära sig att gå. Man släpper allt annat, stannar upp och bara tittar på det fantastiska som håller på att hända. Det lyste WOW i hela Elias ansikte när han tog sina små kliv framåt helt utan att hålla i något. Så häftigt!
Jag och Robin ville att han skulle göra det igen och igen och igen. Medan Elias (efter att han gått några gånger mellan oss) ledsnade och tycktes ha glömt den häftiga känslan och ägnade istället all sin uppmärksamhet åt att slänga ut alla platsburkar från platsburksskåpet och försöka sprida ut dem över halva köksgolvet. Vilket han lyckades med alldeles ypperligt.
Jag och Robin får helt enkelt vänta med spänning på nästa gång han åter igen får lust till att försöka att gå.....

Snorpussar..

...är något jag överöst med denna vecka.. Pussar kan ju aldrig vara fel tänker du. Nej förvisso, i vanliga fall tas dem emot med stoor glädje, men pussar omringade med gult, rinnande segt snor är inte särdeles mysigt ens när de kommer från din egen son. Dock är han väldigt söt när han kommer och vill gosa, pussas och kramas. Förut har han inte vart särskilt gosig sådär på eget bevåg, jag hoppas det fortsätter även efter han blivit frisk.

Klart grabben ska få hallon. Är man förkyld och inte kan äta godis som "medixin" måste man ju få äta hallon istället :)

Alltså dans. Det är ju helt fantastiskt att se på en uppvisning av Sveriges bästa dansgrupp bounce. Men vad är det i jämförelse med att se en liten barnkropp röra sig till musik. Jag och Elias lyssnade till Scissor Sisters med låten fire with fire (underbar låt, har inte begrundat texten så mycket, men musiken är härlig) när vi åt frukost. Elias började gunga och vagga med hela kroppen och det syntes att han njöt av musiken. Det var en fröjd att skåda.


Tre dagar kvar av mammaledigheten, sedan kneg. Har fått ett jätte bra schema, så jag känner mig riktigt nöjd.