Psykisk hälsa

Livet snurrar på.

Lite färg kan göra livet lite ljusare.

Hösten är den vackraste årstiden.

Jag vet inte om du har sett Djävulsdansen, en tv-serie som går på SVT 1. Två avsnitt har visats. Jag har sett det och blev väldigt berörd, allra mest av det första avsnittet..
Psykisk ohälsa är idag något som inte göms undan i garderoben på samma sätt idag som det gjordes förr, men det är ändå inget som är något som är så lätt att prata om. Det finns mycket skam kring psykisk ohälsa. Både för den som lider av det och anhöriga. Jag tycker att det är så bra att detta lyfts fram i ljuset, att man börjar våga prata om för då försvinner skammen mer och mer.

Aspergers syndrom vet jag inte riktigt om man kan "klassa" som en psykisk sjukdom, jag vet inte alls vad man ska klassa det som, men för mig blir "biverkningarna" av syndromet psykisk ohälsa. På grund av allt som jag har svårt med så blir jag väldigt hjärntrött, ångestfull och får svårt att hantera stress. Det är heller inget som syns på mig utifrån, det är nästan ingen som tror på mig då jag säger att jag har Aspergers. Därför är det heller inte så lätt att prata om.
En bruten arm är ju något som alla kan förstå, både vad som är problemet, vad orsaken till problemet är och vad man kan göra åt det. Något som sitter inuti i psyket är inte alls lätt att förstå sig på.
En arm kan ju också läka. De "problem" som jag har kan inte läka.

Som sagt detta är inget som är så lätt att prata om, ej heller att skriva om. Jag började med detta inlägg just efter att jag sett det första programmet i tv-serien, men slutade och har nu velat fram och tillbaka om jag verkligen ska skriva om det. Nu har jag, som du ser kommit fram till att göra det i alla fall. För varför skämmas över en del som faktiskt är en del av mig?

Jag kan nu, efter att vi gjort några livsval som att flytta bort från en massa intryck och istället bo här i skogen med endast några få grannar och att jag bara jobbar halvtid, leva helt som alla andra. Jag har inga större problem egentligen. Alla enorma utbrott och ångestattacker jag förut hade har nästan helt försvunnit. Jag har också, tack vare mina barn blivit tvungen att införa rutiner i vardagen som hjälpt mig väldigt mycket att må bra.
Samtidigt finns de där dipparna alltid där vid min sida som en ständig följeslagare.

När jag var yngre hade jag väldigt svårt att prata om mina deppigheter. Jag hade också problem med magen och använde mig av det till att skylla på när jag mådde dåligt. Att inte säga att jag var ledsen, utan istället säga att jag hade ont i magen.
Jag tror att det är ett väldigt vanligt sett att uttrycka sin ångest. Det är så svårt och känsligt att prata om, därför skyller man istället på något som många kan relatera till, som att ha ont i magen.

Det är både jobbigt och skönt att lida av något som inte syns på utsidan. Jobbigt för att alla runtomkring då "kräver" att man ska kunna och klara av det "som alla andra" klarar av. Skönt för att det är då upp till mig om jag vill visa det för andra eller inte. 

Programmet Djälvulsdansen pratar om hur det är att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa. Tänk vilka lass som dessa människor får bära, så mycket skit de får ta. Psykisk ohälsa fräter mycket på en relation. Att hela tiden vara den som är stark, gå med en oro över hur sin partner mår och vad hon/han tar sig för. Kommer han/hon skada sig själv? Varför kan han/hon inte bara skärpa sig och fatta att hon/han inte egentligen har något att må dåligt av? Vågar jag vara svag, eller leder det bara till att hon/han kommer att må ännu mer dåligt?

Jag har den stora välsignelsen att jag har fått träffa Robin. Han har varit och är min starka trygghet. Ibland blir jag ledsen då jag tänker på hur mycket skit han har fått ta av mig. Jag har blivit enormt mycket mer självständig sedan vi fick barn, men det är faktiskt så krasst att jag skulle inte kunna leva utan honom.

Vet egentligen inte riktigt vad jag vill med detta inlägg mer än att lyfta på locket lite och tala lite öppet om psykisk ohälsa. Försöka plocka ner lite av den där muren kring detta och kanske göra det lite mindre skamfyllt.