Fick ett tips av en instagramvän, som också kämpar med sin problematik och nyligen fått diagnosen Aspergers, om denna bok. Konsten att fejka arabiska, skriven av Lina Liman. Bara att se titeln på boken gjorde att jag köpte den på studs. Kände så igen mig i den. Hela mitt liv har jag försökt låtsas att förstå och hänga med för att ingen ska tycka att jag är konstig på något vis. Det är en inövad konst och jag är faktiskt väldigt skicklig på den. Det och mina sociala sidor har gjort att jag kunnat dölja min problematik. Men det fråntar inte problemen och känslan inom mig att det finns något som inte är som det ska.
Autism spektra hos flickor och kvinnor är inte lätt att upptäcka. Just av den anledningen att de sluter problemen inom sig och visar upp en fasad av att vara som alla andra. Många "symtom" som finns hos killar som stel mimik, utåtagerande, synliga svårigheter med det sociala livet, oförståelse för ironi osv. är ju saker människor runt omkring kan se och ana att personen i fråga har problem på något vis. Många tjejer blir inte utåtagerande, kan vara mycket sociala och sluter istället det jobbiga inom sig och blir den tysta "duktiga flickan" som inte gör mycket väsen av sig. Jag citerar från boken; "Så länge hon kan minnas har hon fejkat för att passa in, spelat vanlig. Men även om man kan låtsas prata ett främmande språk hjälper det inte om man inte förstår vad andra svarar."
Just efter att jag fått min diagnos och började lyfta ämnen hos mina vänner var det en av mina vänner som bad mig om att istället för att låtsas hänga med istället fråga upp och be henne förklara för mig så att jag skulle förstå det hon menat. Dock är detta ett väl inövat mönster hos mig som inte är lätt att bryta. Jag är väldigt rädd för att tappa ansiktet och det skapar väldiga olustkänslor inom mig då jag märker att andra kanske skulle kunna se att jag inte förstår. Även om jag skulle vilja, är det så pass ingrott i mig så det sker lixom på automatik.
Åter till boken. Lina fick sin diagnos först i 35 års ålder. Före det har hon åkt ut och in på psykiatrin, tvångs eller öppenvård mer eller mindre hela sitt unga vuxna liv. Under tidig tonår låg hon också inne på grund av svår anorexi.
Hon blev behandlad med tunga mediciner, elchocker och många andra behandlingar, men de har inte kunnat hjälpa henne med det enorma jobbiga som hon känt inom sig och som gjort att hon gång på gång faller ner till mörkret med den enda utväg, att få dö bort från allt det jobbiga. Egentligen vill Lina inget hellre än att leva, leva utan att må dåligt.
Jag tog väldigt illa vid mig av denna bok. Just av att läsa hur Lina kastades hit och dit, fått möta många olika läkare och att ingen kunnat se vad hon behövde för hjälp. Hur extremt dåligt hon mådde och oförmåga att kunna förmedla sina känslor och framför allt att inte bli förstådd.
Jag är själv väldigt rädd för att ge mig ut i vårdvärlden och behöva vandra runt bland olika människor och göra det jag absolut är sämst på, att förklara det som känns och vad som är jobbigt. Jag hade en väldig tur då jag började för många år sedan tog kontakt med psyk och rätt fort faktiskt träffade rätt läkare som också var den första som anande att det var Aspergers som låg bakom, det var inte många som trodde honom, men han fick ju som sagt rätt.
Det var många år sedan och nu måste jag börja om på nytt. Söka och hoppas att jag hittar rätt. Men SÅ många människor man på vägen måste berätta saker om sig själv för, dela med sig av sitt inre utan att veta om den som lyssnar förstår eller kan vara till hjälp.
Att jag är så pass social är något många reagerar över. Det tror man inte att människor med Autism är eller har förmågan att vara. Förvisso väljer jag ofta att ha så lite människor omkring mig som möjligt, har valt att bo ute i skogen med bara några få grannar och väljer gärna att bara vara för mig själv. Men jag har väldigt många vänner och tycker om människor. Social har jag inte heller många svårigheter att vara, trots att jag har väldiga svårigheter att läsa av människor och förstå vad som väntas av mig. Jag kan ha roligt på en fest, umgås med mina vänner, men det är som att det sociala livet vrider ur energin ur mig och jag blir alltid väldigt hjärntrött efteråt. Det kommer alltid som ett brev på posten. Det har jag kämpat mycket med att det är så att göra något kul alltid kostar så mycket.
Jag har faktiskt på nytt börjat min resa inom vårdvärlden. Var enormt nervös över mina besök på psyk, men har ännu bara träffat mycket bra människor som behandlat mig väldigt väl. Men det som är jobbigt och energikrävande är dessa långa väntetider. Det är så många människor som mår dåligt och behöver hjälp, medan det tvärt om är få som kan hjälpa och köerna blir då långa.
Varför skriver jag nu detta? Jo jag vill att människor ska få upp ögonen för dessa osynliga problem. Att flickor med Autism spektra inte behöver vara som till exempel karaktären Saga i den dansk/svenska serien Bron. Som har väldigt stel mimik, vill ha extrem ordning kring hennes grejer, säger opassande saker rätt ut i rummet och kan verka väldigt okänslig fast så egentligen inte är fallet. Ja det finns absolut tjejer som är och har det som Saga, men jag vet att det är många som inte är så. Många som gång på gång för höra, nej du kan väl aldrig ha Aspergers, du är ju alldeles för normal.
Jag hoppas att denna bok vill komma ut till alla som jobbar inom psykiatrin och vårdcentraler. Att denna kunskap för komma ut till de människor som faktiskt möter tjejer som har och har haft liknande problem som Lina. Tänk om det ändå kunde bli så.
Slutar detta inlägg med ett till citat ur boken; "En del hävdar att en diagnos inte gör någon skillnad. Jag hävdar att en diagnos kan rädda liv. Jag överlevde. Jag lever. Det kallar jag skillnad."
