Sommardojjor och träff med en god vän

Vad gör man när man när man äter glass och fryser om händerna? Ja när inga vantar går att finna funkar det perfekt med ett par socker ;P

 Idag hade jag och min man planerat in en dag på stan. Vad passar väl sig då inte bättre än att leta fram sommarpjuxen? Lillgumman kände sig så enormt stolt över sina röda fina skor.
"Tant" Elina är en person som ofta kommer på tal av mina barn och idag stämde vi dejt med henne. Jag älskar bilden på Elina och mina barn som går i solen på stadens torg. Lillgummans hår, som verkligen lyser i solen, är en fröjd att skåda.

Jag och storebror fick en stund för bara mig och honom idag. Jag har länge längtat efter att få se min vän Catrin (som för närvarande bor i vår huvudstad) dansa och i helgen var hon i Umeå med en dansföreställning för barn, "Drömmer jag?"  (är alltså namnet på föreställningen.)
När jag berättade för storebror att han och jag skulle gå och se på en dansteater tillsammans, bara han och jag, blev han helglad. Han tyckte även riktigt bra om föreställningen, förutom att den var lite för lång. På mitt svar att jag inte alls tyckte att den var för lång svarade han; "Ja, men du har ju inte samma hjärna som jag." Åh det är ju bara så hjärtat kan smälta..

Inredningsbilderna är tagna i Elinas fina kök, hon är verkligen en kvinna med god smak.

Denna dag kan verkligen summeras som en mycket god dag!

Gegga, måste kladda!

Detta är verkligen en underbar årstid. Det finns inte ett surrande kräk som försöker surra mig i örat eller sticka mig någonstans. Möjligtvis att det finns något som yrvaket vaknat till lite för tidigt och sitter och värmer sig själv på någon solvägg någonstans. Men det stör ju inte mig. Det är varmt i solen och man kan njuta av det efterlängtade ljuset.

...Åh andra sidan är detta den jobbigaste tiden på året för alla geggälskande barns föräldrar. Huga! Tack och lov för fina mjuka galonkläder. Men trots att de är bra blir de ändå kladdiga och kletiga på utsidan. Idag han barnen bara vara ute i några minuter så var de alldeles full i gegga... Man vet ju nästan inte vart man ska he dessa kläder då det är dax för att gå in.
Denna "vinter" har galonkläderna hängt med i stort sätt hela tiden. Det var möjligtvis någon vecka där i januari-februari som de fick andas ut på hyllan ett tag.

Denna bild är en rätt så rolig kontrast mot klänningen på samma vägg i något av de förra inläggen. Klänningsbilden kändes för mig som en väldigt drömmande, romantisk och lite smått surrealistisk bild. Denna bild, det är verkligheten här och nu.

Det tilltalar mig!

Ibland funderar jag på varför vissa saker tilltalar mig så där lite extra.

Som denna fina lilla kaffekvarn.
 

Slitna dörrar med vackra gamla handtag. Blå eller gröna dörrar gör att det hoppar till lite extra i de glada delarna av hjärtat.

Åldrat trä som stått emot alla årets årstider, vind och vatten, finns det något vackrare?

Solen är jag då absolut inte ensam om att tilltalas av. Något som är helt oemotståndligt vackert är då den lyser på eller genom färgat glas. I detta fall genom den lilla söta gulgröna glasfågel.

Vad får dig att stanna till? Något som du bara måste titta på och som gör dig lite sådär extra glad?

En plats med minnen

 
En vacker vårvinterdag åkte jag och Robin till Sandsjön. Som barn och som tonåring spenderade Robin många veckor av somrarna där. Hans mormor och morfar hade nämligen sin sommarstuga vid denna vackra sjö. Vi har många gånger tänkt åka dit, men det har lixom aldrig blivit. Idag är det Robins morbror som rår om stugan.

Oj vilken vacker plats. Nu är det ju snö överallt så det är svårt att se hur sjön egentligen ser ut, men jag kan tänka mig att den måste vara underbar.
Riktigt impad blev jag av Robins morbror som verkar vara väldigt duktig på att bygga både ett och annat. Blev helt förälskad i den lilla timrade stuga, som sedan visade sig vara ett dass, som stod där ner mot sjön. Timrade och dessutom hemmasnickrade stugor gör att det nästan skuttar till av lycka inom mig. De är ju en så otroligt vacker snickarglädje.
På denna plats fanns många fina detaljer. Vi fick en inbjudan att komma tillbaka till sommaren, vilket vi självklart ska göra.

Det är häftigt att gå på en sådan plats, som man vet har så oerhört många minnen. Man kan nästan se framför sig och känna dessa sommarminnen susa kringom en.
Robins mormor och morfar dog åren innan jag och Robin träffades och det känns så sorgligt att jag inte fått träffa dem. Att inte själv fått se dem, höra dem, prata med dem. Nu finns de, för mig, bara i andras minnen, möten och beskrivningar av dem.
Satt en tag och läste i en skrivbok som morbroderns fru införskaffat efter de första år hon tillbringat med sina svärföräldrar i denna stuga. Hon hade blivit less på detta eviga gnabb om huruvida den där stora rödingen blev fiskad i den där lilltjärn i förfjol eller för-förfjol, eller näe si, he måst ha vari i fjol... Eller "det var ju den där torsdan då he regne så mycke. Torsdag!?! Näe si, int var då de en torsdag inte!" Det var ett ständigt gnabb som nästan aldrig gick att få veta vem som egentligen hade rätt. I och med att denna bok införskaffats blev det i alla fall lite lättare.
Det var så häftigt att få sitta och hålla i och läsa denna bok. På denna plats har ju Robins mormor och morfar levt och här finns dessutom mormor Thyras egna handstil. Dessa ord är som ett fotografi. Ett fryst ögonblick. Tänk om man kunde dyka ner i dess dåtida nutid och för en stund se dem leva, se hur de hade det. Uppleva denna plats jag sitter på just nu hur den var då.
Dessa två människor är en stor del av min mans liv, av hela hans person. En bit jag inte haft möjlighet att dela med honom.

Nej men det är ju våffeldagen idag

 Av en ren tillfällighet upptäckte jag att det är våffeldagen idag. "Men barn, det är ju våffeldagen idag då måste vi ju ta och göra våfflor till lunch." "Jaaaaa! skrek de." Och ja så blev det. Riktigt festligt också. Vi dukade tillsammans i vardagsrummet, tände ljus, tog fram jordgubbar ur frysen och åt av bara den. Riktigt smarrigt.

Det blev en liten orange fläck i vardagsrummet idag. Hoppas du har fått njuta av solen. Det har vi, det blåste mer än vad det gjorde igår så det var inte riktigt lika varmt, men några timmar fick vi i alla fall.

Tack och hej från mig!

Äntligen tid för uteliv

Ja nu är jag åter tillbaka här på bloggen igen :-D

Äntligen tid för uteliv, står det i min favorit tidning Lantliv som damt ner i brevlådan här om dagen. (Tänk vilken lycka, jag fick en prenumeration på denna tidning av min ros i alla hjärtans dags present i år.) Tror inte att tidningen syftar på det slags uteliv vi har här uppe i norr, men jag kan ändock sjunga med i denna refräng. Nu är det verkligen uteliv som gäller.
Vi har haft ett underbart soligt väder denna dag och det ser ut som att det tänker fortsätta så resten av veckan.
Det finns miljoner saker för barnen att göra ute i dessa tider, till och med för lillan som annars haft det så svårt med att ta sig fram i snön. Vandra runt i skogen, plaska och leka med smältvattnet som droppar ner från stuprännan, klättra på stenar, ta en tur med skidorna.. Det finns lixom inget slut på saker att göra. Fick tillslut, efter att mina barn varit ute i fyra timmar, helt enkelt tvinga in dem.

Jag har suttit och solat, vandrat runt med barnen i skogen, fixat med en före detta julkrans och gjort den lite mer vårig, drömt om att få bära min "nya" sommarklänning vilket jag nyss inköpt och plockat lite blåbärsris att ta in. Önskar att jag hade ett äppelträd, körsbärsträd eller någon annat vackert träd att ta en kvist av att ta och låta blomma inne, men när jag inte har något sådant får jag nöja mig med det jag har. Blåbärsris är också vackert.
Till de mer tråkiga sysselsättningarna hör; lyssna på gnälligt barn, skottat bort tung jobbig snö och brottats med torkvindan som på intet sätt var medgörlig. Det sistnämnda slängde jag till slut (med fula ord i tanken) i snön och gick in.

Skynda fynda Fyndet

Just ja, en sak till innan jag stänger ner internet för helgen;
Visst är väl dessa äggkoppar förunderligt fina!? Skuttade in en sväng på vår second hand butik Fyndet och fann ett helt bort full med gamla äggkoppar, många riktigt fina :-D En ny fin liten äggkopp till påsk kanske? Skynda dig till Fyndet på lördag och handla dig en vet jag.

På promenad

 Åh dessa otroligt fina videung. Måste direkt jag ser att de har krupit fram ur sina skal gå fram sträcka mig efter en gren och stryka en av dessa mjuka vita dunbollar mot kinden eller läppen. Tror aldrig att jag kommer att sluta med det.

 Denna dag har varit en helt fantastisk vårvinterdag och jag passade på att ta en liten promenad till jobbet istället för att åka bil med maken och barnen. Sol, vårflod, videung och små blommor mötte mig längst vägen. Lite kallt i luften och jag fick dra upp halsduken kring öronen, jag var naiv och hade trott mig klara promenaden utan mössa.
Visst blir man lycklig då man ser de här första små små blommorna leta sig upp genom snön. Det var någon vecka sedan jag såg den första snödroppen och det lixom spratt till i mig av lycka. Något speciellt är det ändå med just dessa absolut första vårblommor. Man blir förvisso glad av sommarblommor också, men dem tar man mer för givet. Jag undrar om dessa små blommor förstår vilken glädje och vilket hopp de skapar i oss.

 Jag hoppas att ni får ett trevligt slut på denna vecka. Från mig kommer ni inte att se så mycket av resten av denna vecka, här på bloggen i alla fall. Berättar varför sedan.. ;P Nu blir ni nyfikna va?
Därför säger jag trevlig helg redan nu!

Kramelikram!

Vädret i just detta nu

Nu snöar det över vårt härliga norrland. Stora fluffiga snöflingor. De personer jag mötte då jag åkte en sväng till affärn såg ut som vandrande snögubbar. Rätt gulliga faktiskt.
Jag måste erkänna att jag egentligen alltid har vantrivts här uppe just denna årstid. Man ser hur det går mer och mer mot vår i södra Sverige och här uppe ligger världen fortfarande under ett gråvitt täcke. Allt tar lixom så lång tid. Här i Skogshägna är det dessutom snäppet ännu värre. Nere på samhället smälter snön, men kring vårt hus, som känns som om den ligger i typ en grop omringad av en massa träd, här ligger snön så snällt kvar och packar ihop sig till en enda stor stenhård massa.

MEN går vädret att göra något åt, vill jag bo på någon annan plats än Skogshägna? Svaret är på båda punkterna ett starkt nej.
För några år sedan bestämde jag mig för att börja lära mig att älska denna årstid. Förut kunde jag tycka om den en tid, men fick snabbt panik över att det aldrig blev vår. Nu försöker jag älska den här tiden för vad den är och hela tiden ut.
Varför ska man ödsla och spilla energi på att gå omkring och vara sur för att vädret inte är som man skulle önska? För det går ju inte att göra något som helst åt saken. Det ger ju ingenting positivt och man går miste om det som faktiskt vädret just nu ger.

Tänk vilken kravlös tid detta egentligen är. Jag vet, man kan längta så det värker i fingrarna efter att få börja påta i sin trädgård, eller att kanske få börja att bygga den där terrassen. Men just nu finns det inget ute att jobba med.
Våren och sommaren är fantastiskt härliga årstider, men de innehåller så sjukt många krav på saker som man både vill, borde och måste hinna med att göra. Nu kan man ta och sätta sig på ett varmt underlag på en stol vid en solvägg och bara sitta där och njuta. Att gräsmattan ska klippas, ogräs rensas, uteplats byggas, löv som ska krattas det finns lixom inte. Just nu är det bara jag och solen.

...Vill man ha något att sätta händerna i finns det säkerligen miljontals av projekt att hitta inomhus. Ute får man passa på att njuta och leka. 

Denna eviga mat och dessa eländiga krav

Alltså om det inte var för det där med mat så skulle jag bjuda hem folk så mycket oftare. Det är inte det att jag är snål på något vis och inte vill bjuda på mat. Nej det är att jag tycker att det är så otroligt jobbigt att laga den. Jobbigt att planera, handla in och laga. Jag är heller inte alls duktig på att laga mat och har inte något intresse av att bli det. Jo självklart skulle det vara roligt att kunna, men det är mer att jag önskar att jag kunde det än att jag faktiskt strävar efter att bli det.

Jag tror inte att mina vänner och familj som kommer hit blir sura eller inte vill komma bara för att jag inte skulle bjuda dem på mat, eller inte särskilt lyxig god mat. Det sitter mer i mig själv, jag tycker det är jobbigt med mat. Ok om man skulle behöva laga mat tre gånger i veckan och dessutom kunna klara sig på att äta lika många gånger. Inte detta ständigt återkommande lunch, middag, lunch, middag, lunch, middag... Nej, jag vill helst slippa.

Idag bjöd vi hit mina föräldrar på pannkakslunch. Pannkakor, vispad grädde, skogshägnablåbär och hjortronsylt. Trots att pannkakor kanske inte är det mest lyxiga man kan tänka sig, kändes det faktiskt riktigt lyxigt. Och sällskapet gjorde en riktigt stor del av det.

För mig handlar det om mat, men jag tror att var och en har något sådant hos sig själv som de brottas med.
Jag tror att det jag måste göra är att sänka kraven. Varför skulle det vara så dumt att bjuda på pannkaka? Varför känner man sådana krav på sig själv och får för sig att andra skulle ta illa vid sig av att de förväntas få något som jag inte kan ge?

Det blev en väldigt mysig lunch och vi alla hjälptes åt. Storebror vispade smeten och grädden, lillasyster hjälpte till att duka och välja servetter, pappan stekte pannkakor och jag fanns där lite överallt.

Till kaffet åt vi mormors hemgjorda och dessutom nybakade bullar.

Tadaa, här är mitt skafferi!!

Nu kan jag med glädje öppna dörrarna till mitt skafferi. Jag vet att jag tog ett kort på hur det såg ut inne i skafferiet före renoveringen, men jag kan inte hitta just det kortet så ni får nöja er med att se hur det blev;

Åh, det är SÅ kul! Det vi har gjort är att tapetsera en underbar tapet (tycker jag i alla fall), satt snyggare konsoler, en extra hylla och lite vitmålning här och där.
När Robin och min store lillebror byggde skafferiet fick jag för mig att det var utsidan som räknades, att jag inte skulle bry mig så mycket om hur det såg ut där inne. Pytt heller! Jag har stört mig så enormt på alla fula lister och den dåligt målade bakgrunden. Jag vet att det är fånigt, men när det inte sett så fint ut därinne kändes det heller inte så inspirerande att ordna till och ställa sakerna så snyggt. Det blev så rörigt och har varit svårt att hitta det man var ute efter.

Nu känns det istället jätte roligt att öppna skafferidörren och ta fram det man behöver.
Är fånigt förtjust i att hälla över saker i andra burkar än den förpackning man köper dem i (om inte förpackningen redan i sig är väldigt fin förstås). Många kanske tycker att det bara är onödigt jobb, men jag tycker det är kul så för mig gör det inget. Skulle så gärna hitta några större glasburkar att ha bland annat flingor och mjöl i. Vill att hela förpackningens innehåll ska rymmas i ett huj, inte att man ska få en liten "slatt" kvar som man måste lägga på någon annan plats. Har sett några, men de är ju så ofantligt dyra och känns mest onödigt att lägga ut så mycket slantar på. Får se vad jag kan lyckas hitta.

En annan sak som fattas är hyllkantsband/remsor. Någon som vet vart man kan hitta det?

Att man kan bli glad över ett skafferi är något man ska vara tacksam över tycker jag :-D

Pyssla med kotte och blommig gardin

Storebror var igår ute på upptäcktsfärd i skogen kring vårt hus och kom efter det hem med ett gäng kottar. "Jag ska måla dem med vattenfärg idag mamma!" Ja vad skulle jag säga om det, klart han fick. Kottarna fick torka över natten och idag hade de målarverkstad här hemma.
Tänk att man behöver egentligen inte så mycket för att pyssla. I det här fallet lite kottar, färg och en hel del fantasi. 

Själv har jag, förutom att vara ute någon timma där mitt på dagen, mest bara städat, städat och städat. Skafferirenoveringen har gjort att det sett ut som ett totalt kaos i hela köket, vilket inte varit någon höjdare. Men nu är det snart klart (så kul!) så nu går det att börja röja upp. Det kommer troligtvis bilder från skafferiet imorgon, den som lever får se.

Vi har också tagit ett och annat livsavgörande beslut denna dag. Som till exempel vilken gardin som ska sättas upp i köket. Det är inte lätt må ni tro. Vi fick fundera länge och det blev tillslut pappan som fick ta det avgörande beslutet.
Kan låta avslöja att det blev den med vit bakgrund. Den gröna kommer istället att sitta i storebrors rum, han tyckte nämligen att de var helt underbart fina. Sötnos!

Tack för mig för denna gång, återkommer som sagt snart med skafferibilder :-D