Jag ligger i snön. Robin har jobbat, eller varit borta många dagar i rad och jag har haft ungefär en kvart om dan som ingen har hängt i mig. Blöta snöblandade regndroppar faller ner i mitt ansikte. Det är så skönt. Jag vill bara få ligga där ett tag och vila mitt dunkande huvud, vila min trötta rygg.
"Mamma var är du?", ropar det från den öppna ytterdörren på vårt hus. "Neeej", stönar jag tyst för mig själv. "Älskling, jag sa ju bara skulle gå ut en kort stund, stå snälla inte där och skrik du kan ju väcka lillasyster." Dörren stängs och jag lägger tillbaka mitt huvud i snön.
Ett gråt hörs från vagnen. "Men åååh, nu vaknade bebisen också.." Ja, ja. Det är bara att he sig upp ur den sköna snösängen. Med tunga steg vandrar jag mot huset. Bebisen somna tack och lov om rätt fort och jag kliver in genom dörren till hemmet. Där finner jag storebror i full färd med något slags mjöl och vatten experiment..
Då man kommer med sina små omkring sig får man ofta kommentaren; "Åh passa på att njuuuuuta nu, småbarnstiden är så kort."
Jag kan absolut hålla med om det, småbarnstiden är oerhört kort och det är en tid som aldrig kommer åter. Den kommer verkligen aldrig igen, det är svårt att smälta. Den där lilla handen som vill hålla din. Det där tandlösa leende som i total kärlek strålar mot dig. Att få plåstra om och trösta den lilla som ramlat och gjort illa sig. Känna den där mjuka bebishuden mot din. Att, som förälder få äran att vara de viktigaste personerna i någons liv utan konkurrens av kompisar, en förälskelse eller något intresse.
Min farmor var en av de enda som inte bara log så där mysigt och sa "njuuut, bara njuut" då småbarnslivet kom på tal. Av henne fick jag en annan förståelse, hon mindes att småbarnstiden inte alls bara var något att njuta av utan faktiskt var rätt så slitsam. Min farmor födde tio barn, så man kan ju lätt förstå att det blev kämpigt då och då. Det var väldigt skönt att få höra av henne att det faktiskt kunde vara jobbigt. Hon och min mormor är sådana kvinnor som jag verkligen ser upp till och funderar mycket kring hur i hela vida världen de orkade.
Jag har väldiga behov av att få tid till att göra precis vad jag vill utan att ha någon hängande efter mig. I bland kan det räcka med bara en stund, ibland en hel dag eller till och med flera dagar. Att bara få gå en promenad i egen takt, vandra runt på åkern, åka till stan ja vad som helst bara jag får vara själv.
Efter att jag fått en sådant andningshål kan jag klara mig många långa dagar utan ett enda ensamt toabesök (vilket som småbarnsförälder är en väldigt sällsynt företeelse).
Efter det året som min lilla flicka matvägrade fick jag en hel veckas semester av min man i tretti års present. Tänk jag saknade inte mina barn en enda minut, saknade dock min man oerhört. Jag behövde många minuter, många timmar och dagar som "ickemamma" för att hämta tillbaka orken. Under den veckan behövde jag bara bry mig om min väninna Johanna som jag reste med och vi var båda väldigt trötta och ville mest ligga i en solstol och sola och läsa böcker hela dagarna. Så underbart. Önskar att alla fick den förmånen.
Jag längtade väldigt mycket efter att få bli mamma och tack vare mina barn har jag växt som person i flera mils längd. De har gett och ger mig såå mycket. Att bli gravid är inget som är någon självklarhet och jag känner mig så oerhört välsignad som fått äran att till och med fått tre små liv. Min man och mina barn är mitt allt. Jag älskar att vara mamma.
Men jag önskar att man ibland kunde få ta paus från att vara mamma. Det önskar jag alla mammor och pappor med. Ta en paus så att man åter igen faktiskt kan njuta av småbarnstiden. Nästan så att jag till och med önskar att man kunde få stanna tiden för en stund och bara vara.
