måndag 30 april 2018

Älskade morfar


Denna helg har vi fått säga vårt sista farväl till morfar. Det känns så overkligt och går inte riktigt att ta in att han inte finns här hos oss mer. Jag brukar inte ha svårt för att med skrivna ord beskriva mina känslor och minnen, men kring morfar har jag väldigt svårt att göra just det. Hade tänkt att jag skulle hålla ett tal på minnesstunden och satt flera gånger under veckan innan begravningen och tänkte på det jag ville säga, men det gick inte att få ihop i en sammanhängande text. Jag kunde och kan inte få ihop det i mitt huvud. Men jag tänker försöka lite här istället.

Min morfar, Rune Skoog har hängett hela sitt liv till Gud och tjänat så många människor att det inte går att räkna. Han har fått betyda så mycket för så många människor och även för mig. Med sin älskade fru fick han sex barn och en hel hoper av barnbarn och än så länge tre barnbarnsbarn. I många trakter där jag träffade nya människor var det bara att säga vem min morfar var det många som spärrade upp ögonen och sa; "Jahaa är du Rune Skoogs barnbarn! Vad roligt."
Jag är äldst utav alla barnbarnen. Mina minnen av morfar då jag var barn är att han jobbade väldigt mycket. Det var oftast med min mormor som jag umgicks med när jag var hemma hos dom. Jag älskade att få åka hem till mormor och morfar och sov då och då över hos dem för att få komma i från mina yngre syskon som jag älskar, men tyckte att det var väldigt skönt att få slippa för ett tag. Jag minns att det var spännande att smyga in i morfars kontor och kika runt på hans skrivbord och bokhyllor.
Vi firade varje jul hemma hos mormor och morfar. Morfar tog alltid med oss barn till olika äldreboenden där han höll en julandakt och vi barn fick sjunga julsånger. Morfar stod också alltid för diskningen på julen, läste alltid julevangeliet och delade ut julklapparna och hade alltid sin fickkniv i beredskap för att hjälpa till att skära av tjuriga julklappssnören.
Tack vare morfar fick vi vår hjärtans sommarparadis Franstorp, vilket är en plats där min morfar växte upp. Franstorp är en plats som jag alltid kommer att älska så högt och varmt. Där tillbringade vi många lyckliga stunder om sommaren. Den tråkigaste dagen tyckte jag var då morfar ordnade med sommargudstjänster där. Jag tyckte att det var så jobbigt att det kom en massa okända människor till vår plats på jorden, jag ville ha denna plats till min och inte dela den med en massa okända. Jag var van att dela mormor och morfar med många och här fick jag ha dem och familjen för mig själv i en egen oas och tyckte inte om när den ensamrätten sprack. Ni måste ta i tanken att jag bara var ett litet barn då detta hände sig. Favoritstunderna i sommarstugan var många, men av dem var då morfar tog med oss ut på vandring på de många stigar som fanns i trakten. Morfar gick först med sin vandringsstav och vi barn efter också med vandringsstavar, vi ville ju alla vara som morfar.
Min morfar var en väldigt händig man och kunde fixa allt. Han var elektriker och kunde också snickra och bygga. Det finns otaliga hus och byggnader som han hjälpt till med att fixa i, även i vårt. Han var extremt noggrann och tyckte om att ha det i ordning och reda omkring sig.
Jag känner mig väldigt stolt över att vara barnbarn till Rune och jag känner också att han var väldigt stolt över alla sina barn och sina barns respektive och oss barnbarn. 


Det är en stor sorg och saknad att han inte finns hos oss längre, men det känns skönt att veta att han är hos sin älskade far, Gud.


Min morbror och moster hade tagit med sig en hel massa vackra vitsippor från södra Sverige som de dekorerade borden till minnesstunden med.


Och vackert blommande kvistar.


Det här är min mormor och hennes barn, alla utom Miriam. På begravningen var alla med, men detta är en bild från dagen efter då vi samlades för att umgås lite extra hela släkten de som kunde. Min mamma Marie är hon med lila tunika och hon är äldst av alla barnen. Sedan kommer Miriam, Dan (med svart tröja på bilden), Samuel (med blå skjorta), Madelene (med randig tröja) och Kristin. Alla ligger för mig så nära mitt hjärta.






Mormor med många av hennes barnbarn. Vi är sammanlagt tjugo stycken och som du kan räkna ut så är inte alla med på bilden.


Och utan dessa underbara ingifta skulle vi kusiner aldrig finnas till. På bilden saknas då Olov, Mirjams man.

Det var också så otroligt roligt att få träffa min morfars bröder och deras fruar som jag tyvärr inte träffar så ofta då de bor så långt borta.


Det händer alltid en massa galenskap då mina älskade släktingar får vara på samma plats.



Jag fick med mig några fina blommande grenar och en vitsippebukett hem, men framför allt många varma minnen och tacksamhet över att få vara del i en sådan stor och varm familj och släkt.


fredag 27 april 2018

Blomstertid


Efter att ha slöat vår lediga fredagsmorgon med frukost i soffan tog vi på oss våra kläder jag och minstlillan och gick ut på en långpromenad i den ljuvliga våren. Det var spännande att gå över bron, därunder forsar vårfloden fram.


Sicken lycka, som jag har längtat och nu är den här den blommande våren. Tussilago är som små vackra solar som står och lyser för oss på backen och ger hopp om värme.


Hos mina föräldrar finns ett berg där det växer blåsippor. Varje år måste jag få se på hur de sakta växer fram. De har inte riktigt slagit ut ännu, men snart så.




Vi plockade en liten bukett med små vårblommor på vår runda. Så söt. En liten blåsippa råkade gå av då vi var vid berget så den fick också följa med i buketten.


Det finns nästan inget finare en egenplockade blomsterbukett, oavsett storlek på den.



Älskar att blomstertiden nu har börjat.

torsdag 26 april 2018

Kyrksjön


Varje vår svämmar en ängsplätt över av smältvatten nedanför den vackra kyrkan i Bygdeå. Det är nästan som att det egentligen alltid borde vara en sjö där för det blir så otroligt vackert.


Min man jobbar numera i Bygdeå så jag passade som snabbast på att knäppa några bilder på kyrkan och översvämningen när vi skulle hämta hem honom från jobbet. Fick höra att det funnits ännu mer vatten där under morgonen.




onsdag 25 april 2018

Skapad av mänsklig hand


Alla vattendrag växer och svämmar över åt alla håll och kanter dessa dagar. Det är häftigt att se. Här rullar dagarna på i samma gång. Hjälpa upp trötta barn till skola och förskola och se till att det finns frukt hemma att skicka med deras skolväskor. Jobba, städa hemma, laga middag, hjälpa med läxor, stoppa i säng, torka snoriga näsor och så börjar en ny dag.


Ute fylls åkrarna, himlen och träden av fågelsång. Kvitter, sång, tut, kvack och rop. Här om dagen hörde jag ett av de ljuvligaste fågellätena man kan höra, storspovens. Det finns så mycket i deras läte som fyller hela mig av lycka.


Min islandströja växer sakta fram. Jag är så glad för vad stickningen har fått ge mig. Att få ha något för händerna gör att det känns bra att sitta still. Har också upptäckt att min adhd blir lugnare tack vare stickningen. Jag har väldigt svårt att sitta stilla långa stunder och det börjar att krypa och göra ont i hela kroppen och jag rör mig ständigt och får jobba med hela min varelse för att hålla uppe koncentrationen. Satt på en kurs med jobbet hela gårdagen och jag hade stickningen med mig. Tack vare den kunde jag hålla uppe koncentrationen och få kroppen att sitta kvar på stolen.



Jag har länge letat efter denna kopp. Min man har två sådana fast med Lapplands landskapsdjur på vilket är en fjällräv. Vi tycker båda väldigt mycket om muggarna för de har en perfekt storlek och är sköna att dricka kaffe ur. Jag har velat ha en med vårt landskapsdjur på, en storspov. Jag har sökt på internet och letat bland porslinshyllorna på loppisar. Så igår bara stod den där på en loppishylla. Hurra så kul. 30 pix och så var den min.Det är det finurliga med loppisprylar, helt plötsligt bara finner man det man letat efter.


Jag älskar gamla bodar, hus och ladugårdar. Jag älskar det nötta och det som någon en gång byggt med en tanke och möda. Det som av människohand är skapat och som sedan använts och brukats år efter år.



Bodar där gamla saker som en gång används nu hänger på sina krokar och spikar. Förr kanske de användes dagligen eller någon gång ibland men som till sist hängs på sin plats och sedan aldrig tagits i bruk något mer.






Allt hantverk och alla redskap som inte gjordes med tanken att vara vackra, men som är så vackert gjorda och som för mina ögon är som det finaste mästerverk.

lördag 21 april 2018

Våren kryper fram


Påskliljor tycker jag så mycket om. Tänk att bara för att påsken är slut så vill ingen längre köpa dessa fina. Jag kan förstå att man blir lite less på julblommor efter att all julpynt är undanstoppat, men påskblommor har jag svårare att förstå. Påsken är ju så kort tid så man hinner ju knappt ens med.




Utomhus smälter snön i en sådan hastighet så att det nästan går att se den försvinna.


På vår gård finns det fortfarande massvis med snö kvar. Men den kryper sakta men säkert undan. Jag och tjejerna har planterat några underbara penséer. Som jag har längtat efter denna tid och denna söta blomma.




Inne blommar det också. Kunde inte motstå denna fulfina gula toffelblomma. Så ljuvlig. Jag tog en kort paus från mitt stickande på min gröna islandströja. Blev lite less på att bara sticka slätstickning bara runt, runt, runt och tog för mig att sticka ett par strumpor istället.


Råkade dock av någon anledning ta helt fel storlek på mina stickor så sockorna blir en helt annan storlek än vad som var tanken. Då jag upptäckte det blev jag alldeles för lat för att riva upp dem. Tänker att jag stickar klart dessa och hittar någon med väldigt små frusna fötter att ge dem till och stickar ett par till.



tisdag 17 april 2018

Gott kladd och mindre gott kladd


Minstlillan är förkyld och febrig. Ja vilken unge är inte det denna tid om året? För att få göra något roligt fick hon baka chokladmuffins. Kladdigt och roligt att få baka.


Vi sparade extra mycket av smeten kvar i bunken som vi sedan smaskade på. Muffinssmet är ju bland det mumsigaste som finns.





Mums, mums vad gott. Tråkigt nog tyckte inte minstlillan om det färdiga resultatet. Så tokigt. Hon gillade den mest då den var smet, men jag och de andra barnen i huset tyckte att de blev perfekt goda. 


Ute finns det också en hel del kladd. Dock inte lika mumsigt som muffinskladdet. Men väldigt roligt att stampa i med stövelklädda fötter.



Det är en härlig tid just nu. Tänk vilket ljus det är både tidigt om morgonen och sent på kvällen. Det finns ingen annan plats jag vill bo på än här i norra Sverige med mörka vintrar och ljusa sommardygn.