Lite blått och lite rött

Lycklig kan man bli av ett par skor.

Årets sista jordgubbs skörd?

En av Robins tjejkompisar kommenterade en dag min klädstil. Det var på den där tiden då jag och Robin inte var ett par, men umgicks ofta och pratade med varandra i telefon stup i ett. Det hon sa var något i stil med; "Petra har väldigt fina byxor på sig, fin kjol och fin tröja, men det passar ju inte ihop."
Det kan man säga är en rätt så bra beskrivning av just min klädstil. Jag har mycket fint i min garderob, men lixom inget som passar ihop med varandra. Det där med en bas som man sedan kan gå ut i från har aldrig funnits hos mig. Nej här har det varit prickigt till randigt, orange med grönt, blommigt och rutigt. Har tyckt att så mycket är fint så jag har velat ha allt på samma gång. Att köpa för att matcha har inte varit min grej helt enkelt.
Har nu hittat ett klädmärke som jag förälskat mig i. Dyrt, ja mycket. Fint, enormt fint! Gudrun Sjöden heter det. De gör ekologiska kläder och mixar allt i en salig blandning. De lyckas på något härligt sätt matcha randigt, prickigt, vågigt, enfärgat osv utan att det ser konstigt ut.
Koftan jag har på bilderna är från Gudrun Sjöden och den har jag köpt på tradera. Med andra ord ekologisk och second hand, inte illa. Den är väldigt skön, dessutom vändbar.
Jag har fick presentkort på just detta märke i födelsedagspresent, men jag har ännu inte riktigt kunnat bestämma mig vad jag ska köpa för det. Hittar något nytt varje dag..

Fin gåva

Jag är kikar ofta in i vår blomsterbutik här i byn. Är så glad över den och sponsrar den gärna med lite blomsterinköp då och då. Dessa fina krukor finns där och jag har gått och knepat och kikat på dem nu i flera månader, tycker att de är så vackra. När jag och min man firade bröllopsdag fick jag välja vad jag ville i blomsterbutiken. Det finns mycket fint där, men det var ändå inte svårt val. Nu är dessa krukor i min ägo. Det är roligt att ibland få längta och vänta på saker.
Blommorna och fåglarna fick också följa med.

...Maken fick en hembakad blåbär och hallonpaj, vilket han också blev väldigt glad över.

I skogen

Av en lång promenad blir man trött, tur det fanns många skogspallar längst stigen.

...och lingon förstås. :D

Nej det fanns inga flodhästar i vattnet, trotts att det ser så ut.

Hönsbär, inget vidare gott bär, men vackert.

Vi har haft en fantastisk helg med underbart umgänge och fantastiskt väder. En perfekt helg för att vara ute i skogen vid en liten sjö.
Barnen hade det riktigt roligt, ja lite bråk där emellan så klart, men det hör ju som till. Fnissade lite för mig själv då skogen fylldes av ljudet från gråt och skrik från tre små barn som samtidigt blivit ledsna. Så är det när man har barn, det är svårt att få en dag helt utan gråt.

Allt i naturen var (och är förstås) så vackert och jag kunde helt enkelt inte sluta fota.

Dock blev den ömma modern slagen med en pinne i hennes ena öga så helgen slutade med akuten. MEN förutom det har detta varit den bästa helgen på länge!

Glädjen till jobbet har återvänt

Oj huga, är det så här att arbeta, lämna och hämta på dagis och att få vardagen att gå ihop? Jag har nästan glömt bort hur det var. Denna lilla blogg har hamnat på sista prioritet, men när det hela lugnat ner sig lite kommer jag att fortsätta med mitt bloggande. Kan lixom inte hålla mig i från, har blivit lite av ett beroende.

Jag har gruvat mig i mängder för att återgå till mitt jobb, men nu när jag har gjort det kan jag känna att det är riktigt roligt. Särskilt att få umgås med mina arbetskamrater igen och att glädjen i jobbet har kommit tillbaka till mig. Sista tiden före jag fick lillgumman var jag så less på mitt arbete så jag ville knappt vara där. Ville få en paus och bara vara hemma. Glömde allt det positiva jobbet gav mig och såg endast det tunga.
Nu kan jag inte riktigt fatta hur jag kunde glömma bort denna kärlek jag känner till gamla människor. Det är fantastiskt vad dessa människor har levt länge och har så mycket att berätta.

Som sagt, det kommer inte direkt att hagla blogginlägg den närmsta veckan. När rutinerna fallit lite mer på plats och jag börjar känna mig mer hemma i rollen som undersköterska då kommer det att skrivas lite mer frekvent. Det kan jag lova, kommer att jobba endast halvtid så det kommer att finnas många lediga dagar.
Blir du less får du väl sluta titta in här helt enkelt.

Saft och syskonkärlek

Mmmmm mumma vad det luktar gott i hela huset då man kokar saft. I veckan har det blivit svartvinbärssaft och jag har också tänkt göra svartvinbärsjuice vid något senare tilfälle.
Förut kokade jag saft med hjälp av en saftsil, det går förvisso bra med det blir lätt söligt och bökigt. För några år sedan kom min svärmor med denna Saft-Maja till mig som hon hade ropat in på en auktion, vilken lycka.

För den som undrar har jag nu jobbat min första dag på jobbet. Känner mig som en elev på sin livs första prao. Har verkligen lagt av mig allt vad som kallas undersköterska, men jag hoppas att jag så småningom ska känna mig mer varm i kläderna.
Det har gått över förväntan för lillan på förskolan. Idag var hennes "riktiga" längre dag. Det hade gått bra förutom vid något tillfälle då hon hade blivit ledsen och längtat efter sin mamma och pappa. Som tur var kunde hon söka sig till sin storebror som gav henne kramar och tröst. Jag blev alldeles rörd i hjärtat då jag fick höra det. Vilken syskonkärlek.

Franstorp

Har idag varit och firat min käre morfar. Det visade sig att alla mina mostrar med hela deras familjer var på plats, vilken lycka. Jag är välsignad med stor släkt på både min fars och mors sida, vilket bara känns positivt.

Vi satt där alla vuxna och samtalade medan barnen sprang runt och hade det riktigt roligt. Det var så trevligt som det bara kan bli.
Ofta då vi sitter på samma plats alla mina mostrar, mormor, morfar, mina föräldrar och jag så kommer nästan alltid vår älskade sommarstuga på tal. Det är en plats vi alla i vår stora familj älskat och trivts på. Min morfar är pastor vilket har lett till att mammas familj flyttat runt mycket i landet. Sommarstugan stod alltid kvar på samma plats och blev till en trygghet för mina mostrar och morbröder. Tyvärr finns inte längre sommarstugan kvar i min morfars ägo på grund av olika omständigheter.
När jag tänker på sommarstugan blir jag lycklig av alla minnen, men också fylld av sorg. Jag längtar så oerhört mycket tillbaka till denna plats.
För några år sedan åkte jag, mina föräldrar och Elias till sommarstugan. Hade bävat för att komma tillbaka för jag hade hört hur pass förfallen stugan var, men jag längtade ändå så mycket att få komma dit. Vilken glädje och smärta som på samma gång fyllde mitt inre.
Att se denna plats som var är så fylld med glada, underbara minnen gjorde mig så ont att se så förstörd. Där var ingen som hade brytt sig om att klippa något gräs på många många år, bron till huset har helt rasat sönder och tagits bort, huset var nött, den stora dusch eken hade huggits ner... Stugan intill sommarstugan, vilket är en plats där det fortfarande bor folk på sommaren var så fin och ombonad. Tänk om det var någon som hade fått sköta om vår sommarstuga..

Lite bilder från den dagen från mitt älskade Franstorp;

Vinbärslycka

 När jag går efter vägar med gräs i mitten blir jag så lycklig. Känner minnen från sommarstugan komma till mig, vilket gör mig lycklig.

 Det är något magiskt med tät gammal granskog, inte vackert, men magiskt underbart. Man förväntar sig nästan att det ska sticka upp ett litet troll bakom en sten.

 Vi har äntligen fått en liten fin skylt till vårt kära Skogshägna. Min kusin har tillverkat den och hon och hennes mor har piffat infarten med en cykel med vackra blommor. Fint, ja!

 Har idag ägnat förmiddagen åt att plocka svarta vinbär. Vilket behagligt bär att plocka. Har dessutom tänkt koka saft på hela högen så jag slipper rensa. Bladen behöver man inte heller ta bort. Det går faktiskt att göra dricka på bara bladen eller blad och bär, vilket blir fantastiskt gott.

Trär smultron på strån

Till alla er som tror att sommaren har tagit slut kan jag säga att NEJ det är den inte! Sensommar är det ja, men höst nej. Jag älskar hösten, men vill gärna suga ut liiiite till av sommaren. Har idag gått barfota...

"....Barfota utan strumpor och skor
ska jag vandra med dej
ut till sommarn där vindarna bor
till ros och förgätmigej.

Jag plockar smultron vid vägens kant
och trär sen upp dem på strån
det killar så skönt under foten min
jag känner gruset med tån...."

 Åh så härligt, ännu är det sommar.

Ikväll lyste solen så vackert på världen. Allt såg helt enkelt ut att glöda. När mannen vandrat upp med barnen för att läsa godnattsaga drabbade jag tag i kameran och sprang ut för att fota. Men gaaah, såg ett fulstort moln komma i stormande hastighet mot solen och jag fick fota i stress, han tyvärr knappt ta något kort så var det magiska glödande ljuset borta. Äsch när man ändå är ute blev det lite kort i alla fall.

Tänk att bo i ett blåbär

I fjol var jag ute en dag för att plocka lite blåbär då jag såg en sak som gjorde mig så lycklig. Jag såg ett enormt vackert och stort blåbär och skulle sträcka ut min hand för att ta det. När jag lutade mig framåt så såg jag blåbäret från en annan vinkel. Vilket var riktigt tur för mig, ur den delen visade sig nämligen bakdelen på en geting. Getingen satt inuti blåbäret och mumsade på för fullt. Så gott!
Tänk vilken lycka att få bo inuti ett blåbär.

Tvivel på Gud

Hur kan du veta att Gud finns då du honom inte kan höra med dina öron, se med dina ögon eller känna med dina händer?
Hur kan du tro på en god Gud när det händer så mycket ont i världen?

Jag kan tyvärr inte svara på dessa stora frågor. Jag har själv tvivlat på Guds existens många gånger under mitt liv. Jag kan aldrig veta att Gud finns. Att tro är inte att veta, det är att välja att tro.

"Det finns ingen som tvivlar lika mycket som jag" brukar jag ofta tänka. Jag vill inget hellre än att fullt och helt tro, men jag gräver ofta ner mig i hinkvis med tvivel.
Det känns som att människan är skapt för att tvivla och ifrågasätta. Om man går tillbaka så långt som till Bibelns tid, jag tänker att det borde vara så mycket lättare att tro på den tiden, men det finns absolut inget som säger det. Mose, jag tror att alla kristna som okristna som bor i Sverige har hört talas om Mose då han ledde sitt folk ur Egypten mot det förlovade landet, tänk på alla som följde honom. De fick med sina egna ögon se många under och tecken. Till exempel då Mose med sin stav klöv hela Röda havet och de kunde gå torrskodda igenom. Vad hände med dem då livet åter igen blev svårt och mycket gick dem emot? Jo de tvivlade. Jag upprepar, de hade med sina egna ögon sett detta enorma vatten delat sig framför dem, men kunde ändå inte få en stark och beständig tro.

Jag kan bli så äcklad av vår värld. Det finns så mycket som är skadat, smutsigt och sjukt. Våldtäkter, misshandel, mord, mobbning, utnyttjanden, cancer, drogmissbruk, krig, maktmissbruk.. Listan kan göras enorm på eländen som dagligen sker på jorden. Bara tanken på allt detta kan göra mig kräksjuk.
Hur kan Gud tillåta allt detta?
Det kan verkligen inte jag svara på. Mer än att jag vet att denna värld som en gång skapats till att vara perfekt nu mer är bruten.



MEN när jag går omkring i naturen, ser på mina barn, på min man, min familj, mina vänner. Då kan jag inte annat än att för en stund helt sluta tvivla.
Naturen är så vacker och hänförande. Både då den är stilla och lugn och när den är stormande. Allt som lever i naturen i en helt makalös symbios.
Mina fina små barn. Tänk att de blivit till och legat i MIN mage. Att de formats där till att bli dessa perfekt underbara skapelser.
Glädjen i att dela livet med min familj och mina vänner.
I allt detta ser jag Gud.

Sommarfamiljen

Min heshet (är förkyld och den har helt satt sig på min hals) har smittat över på min tankeverksamhet. Har inte så många ord över idag, dessa bilder får tala för sig själv.

Fota kusiner

 (Mitt på dagen är absolut inte den bästa tid att fota tavlor, men det fick gå för denna gång.)

Nu lämnar jag min sista mamma"ledighets" vecka bakom mig och strävar fram emot det "vanliga livet". Ja det ska väl gå det också får jag hoppas. Inskolning på förskolan veckan som kommer och sedan jobb.

Vi har varit på besök hos min uggletokiga svägerska, hennes man (vilket är Robins bror) och deras lille son några dar denna vecka.

Kusinerna har fått leka och busa av sig riktigt ordentligt.
Jag hade tänkt försöka mig på att fota dem alla fyra på samma plats utan att arrangera det hela. Det gick väl så där. Storkusinerna sprang i väg så fort de såg kameran, hur mycket jag än försökte smussla med den. Småen vände hela tiden bort sina ansikten, fick jag med den ena så var alltid den andra bortvänd. När alla fyra fick busa med farmor så har jag i alla fall dem alla på samma bild, ja nästa i alla fall.. Nåväl, vi hade i alla fall väldigt roligt.