gnäll gnäll gnäll

Jag skäms inte för att säga det, jag är mannen i det här äktenskapet.

Ni har väl alla sett den där reklamen för ett antal år sedan med en förkyld man som säger "ni kvinnor snackar om att föda barn..." osv. Man brukar ju säga att när en man blir förkyld blir det så väldigt synd om honom, mer än vad det egentligen är. I vårt äktenskap stämmer det inte riktigt. På Robin märker man inte alls särskilt tydligt om han är sjuk. Han klagar lite och säger sedan inte så mycket mer om det. På mig märks det mycket mer tydligt, jag blir helt sjuuukt gnällig när jag blir sjuk. Det kan låta som att det är mest synd om mig i heeela världen, vilket jag även tycker att det nästan är..

Nu har i och för sig jag haft feber i över en vecka så nu har jag väl rätt att tycka liiiite synd om mig själv..

Dessutom har jag väldigt lätt för att bli sjuk. Brukar lyckas dra på mig det mesta. Jag är rätt så vek helt enkelt. Tänk bara, under den här tiden jag och Robin har varit i lag har jag legat inne på sjukhus fyra gånger av olika anledningar. En av gångerna låg jag inne på strokeavdelningen, hur många i min ålder har lyckats med något sådant?
Det förstås alla ska ju vara bra på något, min lott är väl helt enkelt att vara bra på att vara riktigt sjuk. Eller att i alla fall låta som att jag är riktigt sjuk.

Nej nu ska jag ta och bli frisk från denna eländiga flunsa, så att nästa sjukdom ska få chans att gripa tag om mig....eh, nej men så jag kan få komma ut och träffa lite folk igen. Håller på att längta ihjäl mig efter mina underbara vänner! Och att få kunna bjuda hem våra vänner till vårt, numera, nästan klara vardagsrum...