Min lilla gumma är finast i världen, men hon har ett litet problem vilket är att hon matvägrar helt och hållet. Allt annat som inte kommer direkt från bröstet spottar hon ut eller vägrar helt att gapa för. Jag har tyckt att det varit jobbigt, men det har ändå gått bra hit tills för hon har ju kunnat amma. Där har hon fått i sig all den näring hon behöver och så har hon under ett flertal tillfällen under dygnet fått smaka på både ett och annat som funnits att erbjuda.
Nu är det bara så att mitt ena bröst inte riktigt vill hänga med som det ska utan gör väldigt ont. Lillan har fyra små fina vassa tänder som hon gärna vässar mot mig som gjort att jag har flera små sår på detta känsliga matpaket. AJ! Jag har inte mjölkstockning eller svamp. Det gör jätte ont i såren och varje mjölkledning krampar då hon suger för att jag spänner mig så mycket. Försöker slappna av så gott jag kan, då går det lite bättre, men det är väldigt svårt. Vill inte amma längre, men jag har lixom inget val än att fortsätta.
När det stökar ihop sig lite för mycket här hemma och man känner att man helst av allt skulle vilja försvinna från jordens yta ett par minuter brukar jag tänka på förr i tidens bondmora.
Hur i hela fridens dagar klarade dessa kvinnor av allt som de skulle göra? Djuren i ladugården som skulle skötas, tvätten och disken som för hand skulle tvättas och diskas, maten som inte kom från någon "Linas matkasse" utan som de själva från grunden skulle tillaga, barnen som skulle födas och skötas, städning och allt det där andra som skulle hinnas med. Många hade dessutom en gammal svärfar som skulle tas hand om. Deras män jobbade ofta hela dagarna så där fanns det nog inte så mycket till hjälp att hämta.
De måste ju också ha haft barn med kolik, mjölkstockning och andra bröstsmärtor av olika slag. Hur fixade de i hop dagen? Är vi idag mycket svagare och känsligare och dåtidens kvinnor mycket hårdare och starkare? Eller är det så att man förr helt enkelt fick lära sig att det var bara att bita ihop...
Jag brukar också fundera över samma sak, hur klarade man sig förr? Det känns som att kvinnorna då inte heller hade så mycket hjälp med barnaskötandet från sina män, de var ju ute i ladugården. Har svårt att förstå hur det klarade av det!
SvaraRaderaOch ja, det kommer ju tyvärr alltid finnas dagar då man känner att man inte räcker till eller orkar med. Men om det är till någon tröst så tycker jag verkligen att du är en FANTASTISK mamma och inte alls någon klenfis.
Massa kramar!
Tack Frida, blev så glad av din kommentar :D
SvaraRaderaPetra! Läste nyligt detta och har hört hur jobbigt det är. Vet inte exakt hur det känns, men jag vet hur det var att få sår på bröstvårtorna, infektion i såren och sen ha en unge som ska va där och suga för att få i sig sin mat. Men däremot så var hon inte 10 månader... hade tänder och väzzzade dem på... Nä fy, kan inte ens förställa mig det. Usch, usch usch... du måste ha det jättekämpigt. Ring gärna om du vill prata av dig eller, ja, nåt. Skulle gärna hjälpa till på nåt sätt om jag kunde.
SvaraRaderaOch sen, säger som Frida: Nä, du är ingen klenfis - du är fantastisk! Hon skrev det så bra :-) och jag håller helt och fullt med.
En sak som jag dock inte tycker det är att "det är BARA att bita ihop". Jo, visst, ibland så måste man, men skrik ut och be om all hjälp du kan få och bit inte bara ihop, även om även det krävs.
Låter inte sant, men det är det...--> När jag hade som ondast när jag skulle amma så skrek jag rakt ut och Tommy kom med en pinne som jag kunde bita i. Sant kanske det låter, men en sak är säker: Det låter inte klokt... och det var det inte heller. Tänkte på nåt sätt att jag "skulle bita ihop" och nångång går det väl över. Det gick inte över. Och tillslut visade jag mina tuttar för BVC-sköterskan och hon skickade mig till amningsmottagningen på studs... och 30 min senare var jag där med en trött och hungrig skrikande bebis. Visade sig, som jag skrev och du vet, att jag hade infektion i båda bröstvårtorna och fick lov att äta pencillin. Ja, det var tider det... hjälpas.
Nej, det funkar inte att "bara bita i hop". Ett tag kanske, men det växer sig bara större och större då och tillslut brakar man ihop. Eller så är det lätt att man blir bitter med åren. Nej alla kvinnor förr blev nog inte bittra, men jag tror faktiskt att många blev det.
SvaraRaderaDet funkar inte så här längre för oss. Robin ska ta med Emylinda och åka till sina föräldrar en vecka och tvångs ge henne flaskan. Så ja, man måste inse att man inte klarar allt själv utan faktiskt måste be någon om hjälp. Det var väldigt jobbigt att måsta göra det, men nu känns det faktiskt, lite nervöst, men annars skönt.
Vi hoppas på att det går vägen. Be gärna en bön för Robin och lillgumman att det ska gå bra.
www.ilovemylaptop.se
SvaraRaderaHej,
Vi på ilovemylaptop har snygga laptopfodral i neopren och läder. Ta gärna en titt och se om det är något du gillar!
Mvh Gunnar