"Mamma, har Joel varit här?" .....Vissa ungar tror jag bestämt skulle behöva lite stryk och kallvatten. Sicken fräckhet. Här har jag stått flera timmar under kvällen då resten av familjen ramlat i säng och slavat, städat och putsat för att få köket i ett lite finare skick. Tänkte att mina älskade ungar skulle tindra med sina ögon i tacksamhet mot sin hårt arbetande mor då de upptäckt kökets renlighet under morgontimmarna. Inte då. Istället gladde de sig åt att morbror Joel skulle ha hälsat på och stått för städandet.
I och för sig inte helt ologiskt då han faktiskt har förbarmat sig över vår misär rätt många gånger under det gångna året. Men, men, men jag tycker ändå att, att, ja att de borde ha förstått att det faktiskt var JAG som städat.
Det känns som en oerhörd lättnad att känna inom mig att utmattningen mer och mer släpper sitt grepp inom mig. Förra året samma tid var jag på väg åt precis motsatta håll. Vilket år av mörker alltså. Nu vill jag bara må bättre och hitta ett sätt att leva så att jag inte ramlar ner igen. Just nu har jag ingen som helst aning vad jag ska hitta på fram till hösten för att få någon slags inkomst. Att för mig må bra och att ha ett arbete känns som en omöjlig ekvation.
Det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Har en känsla av det.
Fick denna fin fina tulpanbukett av min käre man. En famn av knirpande kärlek.
Nu är det bara en liten vecka kvar av denna februari månad. Redan känns dagarna ljusare och hoppet nära. Har ännu inte börjat längta efter att sätta små frön i jord. Det kommer nog snart. Att få se de små gröna bladen växa upp ur den mörka jorden har varit min räddning de senaste åren från att drunkna i försommarlängtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar