Fin främmen

Idag har vi haft besök av min gymnasiekompis Kicki, hennes son Pontus och hunden Nila (vet inte riktigt hur hennes namn stavas). Mycket trevligt må jag säga :D Det är inte så ofta vi träffas. Konstigt nog har tiden en förmåga att springa fram så man hinner inte riktigt med att träffa sina kära vänner. Det hinner lätt gå ett år eller två, när det istället känns som att det gått max fyra månader. Mycket underligt.

Elias och Pontus för 8 månader sedan... (diggar Elias hållning)

...och Pontus och Elias idag... kan ana mig till en viss liten skillnad :P

Pontus och Nila..glömde visst att fota moderskapet..

I går kväll/natt var vi med om en fasansfull upplevelse. Jag och Robin låg i sängen och såg på något på tv när det plötsligt började bullra en massa. Det kändes som att bullret kom emot huset, sedan sa det PANG (som att en baulta stor lastbil kört in i huset), hela huset började skaka och sedan blev det åter igen lugnt. USCH! Det var inte direkt en angenäm upplevelse. Läste på norrans hemsida i morse att det visst var ett jordskalv. Huset står tack och lov helt oskatt kvar.

Elias satt på pottan för andra gången i går. Hans första möte med den slutade i skrik, panik och tårar, men denna gång gick det hela mycket bättre. Han lyckades till och med lämna ett litet resultat. Självklart, fånig mor som man är, måste det hela fotas. Är man mega fånigt knasig om man dessutom stolt går och visar upp pottan med "resultatet" för fadern?? ...jo det är man :/ Oj nej detta måste förklaras. Det var alltså inte resultatet som fotades, utan själva pottsittandet. Riktigt så knasig är jag inte...än i alla fall..