Samtidigt som det fyller mig med så mycket ångest. Det är jobbigt att älska en annan liten människa så mycket att det gör dig stark, men samtidigt gör det dig svag. Många gånger önskar jag att Elias alltid skulle vara en liten bebis En liten ynklig bebis som ständigt skulle finnas nära mig, som alltid var beroende av mig. En som inte behövde lära sig att stå på egna ben och hitta sina egna vägar här i livet.
Mitt största problem är att jag har sådan enorm seperationsångest. När jag och Robin blev ett par blev det problemet ett väldigt stort problem. Jag ville och kunde nämligen inte släppa honom i från mig. Inte ens för en natt. Tack och lov har jag lärt mig att släppa iväg Robin utan någon större ångest. Men nu kommer Elias och förstör alltihop. Jag måste nämligen nästan varje dag lämna honom i någon annans vård istället för min egen. Trots att jag vet att han har det bra där han är, gör det SÅ ont i mig.
Jag vet inte hur många mammor och pappor jag hört försöka förklara sina enorma glädjekänslor de känner när de för första gången får hålla sin nyfödda lilla prins eller prinsessa i sina armar. Det går liksom inte att förklara, det är för stort. Det är svårt att själv förstå den känslan tills man själv en dag får uppleva den. Sedan gör man allt som står i ens makt att skydda och älska denna lilla människa.
Fick idag höra av mina kära kollegor att det dessvärre inte blir lättare ju äldre de blir, snarare tvärt om. Man oroar sig bara mer och mer för dem. Moderskapet försvinner ju liksom inte bara för att de börjar skolan, flyttar hem ifrån, gifter sig, får egna barn osv. Nej moderskapskänslorna blir nog snara bara större. Man får bara försöka lära sig att hantera dem och släppa greppet om sina barn och låta dem lära sig av sina egna misstag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar