lite "Petratankar"..

Livet rullar på. Trodde inte jag skulle trivas så bra som jag gör med att ha några timmar, tre dagar i veckan, ensam hemma utan man och son. Brukar ha enorm seperationsångest och mest tycka att det är tråkigt att vara hemma alldeles alen, men så känns det icket nu mer. Jag njuter!

Jag var ute och gick här om dagen. (Ok det var en lögn, det var faktiskt rätt så länge sedan.. Har gått och blivit så vansinnigt slö och tar bilen vart jag än ska, men vi kan ju lotsas att det var här om dagen för mitt goda samvetes skull..) När man är ute och går händer det lite då och då att man möter någon längst vägen som är på väg mot motsvarande riktning År det inte fånigt hur två människor beter sig när de möter varandra. Brukar själv ha svårt att veta hur jag ska bete mig så jag dömmer ingen.

Låt oss säga att du är ute och går och ser att du om cirka 100 meter kommer att möta en bekant. En som du inte känner särskilt väl, men vet vem han eller hon är och kanske till och med vet vad han/hon heter och jobbar, men inte så mycket mer.
Ska man bara fortsätta att gå rakt fram och lotsas som att det regnar och helt enkelt ignorera människan i fråga (vi kan i denna hypotes kalla människan för Alf). Eller ska man hälsa och när ska man i så fall göra det?
Ska man skrika "HEJ!" redan när man upptäcker Alf där 100 meter framför en. Eller ska man stirra på Alf från det att man ser honom tills att man kommer lite närmare och då kan hälsa. Eller ska man ta till den taktik jag ofta brukar ta till, att helt enkelt verka vara helt fascinerad av något längst vägen, ett träd, hus eller något annat intressant och sedan just när Alf är cirka 3 meter framför en sluta titta på det där otroligt farsinerade och istället rikta min blick mot Alf och glatt säga "hej!" och sedan vandra vidare. Eller ska man stanna och prata med Alf en stund och sedan gå åt vardera håll?

Det är kanske bara jag som funderar kring sådana "problem". Jag tycker bara att det är väldigt intressant att betrakta andra människor och se hur de reagerar och väljer att agera vid bemötandet med andra. Kanske beror det på att jag har så svårt med sådant själv, hur man ska bete sig i mötet med andra, så att det är därför jag tänker så mycket på det.. Vem vet..