Tant eller inte tant?...Det är frågan!

Har idag varit och besökt barnmorskan. Bäbisen mådde fint och det känns ju väldigt skönt att höra. Järnvärdet hade hör och häpna gått upp (...i...säger man i? ah ni förstår..) i den lilla modern. Jag vet intresseklubben antecknar (..oj det var länge sedan det uttrycket kom ur min mun, eller fingrar som i det här fallet) men när jag var gravid med Elias sjönk det hela tiden, hur mycket järntabletter jag än åt. Tack och lov höll magen helt prima för det den gången, men nu är den inte den samma. Har haft så mycket problem med magkatarr sedan jul så lite järntabletter på det är ingen höjdare. Så för mig är det ett riktigt glädjeämne.

Robin påpekade idag "Petra du håller på att bli tant!", när jag satt i soffan med en fånigt lycklig blick, med stickningen i högsta hugg och väntade på att programmet efter tio äntligen skulle börja om efter sommaruppehållet.
Jag vet inte om just detta gör mig till tant, men det har uppenbarat sig lite småsaker här och där som gör att jag börjar att inse att jag faktiskt håller på att lämna ungdomstiderna och närma mig medelåldern. (Oj hjälp, ska jag verkligen sitta här och erkänna en sådan sak för alla mina vänner...)

Som att jag direkt när jag kliver upp bara måste sätta på radion, P4:a så klart, morgonpasset i P3 börjar kännas lite för skränigt för min smak (lyssnar dock på det ibland i alla fall), rix eller mix existerar inte ens i min tankegång.
Tycker absolut inte om mina lågt skurna byxor, som jag förut älskat, vill mycket hellre att de ska sträcka sig en bit upp mot midjan. Nej för allt i världen inte så att de ska vara uppdragna nästan under brösten så att det ser ut som att det enda man har är en enda stor rumpa. Nej bevare mig väl, så mycket tant är jag inte. Oj hjälp den dagen fasar jag för.

Tant eller inte tant, det spelar väl egentligen ingen roll. Jag har faktiskt börjat att trivas med mig själv. Älskar vårt liv, hus (trots dess skavanker som vi egentligen borde ha fixat för länge sedan) och mitt utseende det får jag väl helt enkelt drass med. Varför hela tiden längta efter att se ut som någon annan? Det gör en ju knappast lyckligare. Det är bättre att istället försöka lära sig att tycka om det man redan har. Jag är absolut inte på långa vägar perfekt och önskar vissa dagar att jag bara kunde hoppas ur min kropp och bli någon annan, men så måste det kanske få vara. Att helt och fullt tycka om sig själv är inget man gör över en dag, det är något man måste arbeta med under en lång tid.

Slutligen ett litet boktips. Det är en kort och liten bok så det är faktiskt i sanningens namn ett litet boktips, men med en stoor önskan att du skulle läsa den;