Tillbaka

Hej där! Här har det varit "dödläge" på under tråkigt lång tid. Ska sanningen fram så har jag faktiskt inte haft lust till bloggande. En annan bidragande orsak är att min käre make gett mig en ny dator i gåva och det blev en del strul med olika inställningar och så vidare. Nu är jag tillbaka igen. Drar en liten snabbspolning av det liv som levats i vår skogshägna familj sedan sist. 

Det blev påsk och vi färgade en hel drös med ägg i olika slags färgbad med ingredienser vi hade hemma i skafferiet. Vi åt påskmat, påskgodis, vissa klädde sig i kaninskrud och tja åt mer påskgodis.

Renovering av ett rum har arbetats med i många timmar, som sig alltid bör i gamla hus. Alltid stöder man på något som tar mer tid än vad man förutspått. 

Snön smälte så det fräste om det och flyttfåglarna invaderade åkrarna.

En sista dag i slalombacken tillbringades med en älskade vänner. 

Vårblommor njöts av i fulla drag.

Mer renovering och ännu mer vårblomster. 

Sedan blev det sommar och mor plockade denna ljuvliga bukett till min trettionioårsdag. 

Själv hade jag, alla dygnets vakna timmar, bökat runt ute på gården med diverse trädgårdsprojekt och lyckats drabbats av sorkfeber. Fy vale vilket elände. Och att vara sjuk i slutet av maj och början på juni, NEJ vet ni VAD, det borde helt enkelt vara FÖRBJUDET. 

Juni, älskade juni VAD jag har dig kär. Min mest älskade månad. Den enda nackdelen med denna tid är att det alltid går påtok för fort fram. 

Ja, men dåså, nu är vi framspolade till nutid. Puh! Nej vänta! Glömde en viktig händelse där i början på maj. Vår minstlilla fyllde ju hela sju år och det firades med inbjudan till tebjudning för alla hennes klasskompisar i ett underlandtema. Hela vår lilla familj tände till och gav sitt allt till denna dag. Mer om det i nästa inlägg tycker jag. 

Livet i en gråzon

 Det blev vår, det blev vinter, det blev åter vår och nu lever vi i förhoppningen att våren stannar kvar. Som alla andra år. Efter vad som kändes som att vintern äntligen slätt sitt grepp om oss började det storma, snöa och blåsa i en ren vansinnighet. Skolskjutsarna blev inställda, barn och lärare satt insnöade i sina skolor. Mina äldre barn fick lämna sina skolryggsäckar på skolan och pulsa hem. Mötte dem halvvägs. Sicka trötta, blöta, sura barn jag möttes av. Försökte med uppmuntrande stämma säga att de borde vara glada att de inte behövde gå hem varje dag, att man minsann förr i tiden gick mycket längre sträckor än detta vareviga dag. "Vi lever INTE förr i tiden!" Utbrast sonen, som inte alls tyckte sig känna någon tacksamhet över mina försök till positivt tänk. 

Jag lever själv i någon slags tid mellan vinter och vår. Efter tid av sjukskrivning, utmattning, nertyngd av försäkringskassans oförstående hand, arbetsträning, njurstenssmärta, hjärntrötthet, oförmåga. Har jag nu vandrat in i en annan typ av liv. Uppsagd från mitt arbete som undersköterska blev jag för cirka en månad sedan och plötsligt känner jag mig fri. Acceptansen att jag inte klarar av att arbeta som undersköterska, i alla fall nu, och att jag tvingas till att tänka i nya banor är en utsträckt hand som jag är glad att jag tog. Jag känner mig lättare som människa över att jag nu och en tid framöver "bara" kan vara hemma och inte behöva bevisa mig själv för någon. 

Länge har jag gått med den känslan av att det liv jag försökt leva snart ska brista. Jag har försökt och försökt, kämpat och kämpat för att klara av att leva på det sätt som man "ska". Med ska menar jag på det sätt som jag har känslan av att vårt samhälle tycker att man ska leva på. Jobba, gärna heltid (för hur annars går det med pensionen ?!?), kliva upp om morgnarna i säng på kvällen, aktiviteter för barnen, laga mat varje dag, städa städa städa sluta aldrig att städa, renovera hus, sträva framåt, pussla med tider med den man valt att leva med för att hela tiden sluta med att man måste gå om varandra. Osv. 

Snart brister det, men än så länge går det. Så har jag tänkt tills att det tillslut brast. Många gånger till och med, mindre och större bristningar men som alla gett bestående ärr. Varje gång har jag kommit tillbaka, trott att nu ska det gå. Tyvärr går det nu inte mer, jag orkar inte längre. 

Jag är inte och kommer aldrig att bli en morgonmänniska. Inte kan jag heller varje dag gå till jobbet, göra det som krävs där, hämta barn, komma hem, laga middag, diska undan, aktivera barn, natta barn, själv gå och lägga mig. I perioder kanske, men inte månad ut och månad in. Jag är en konstnärssjäl som i eufori gör allt i lust och vilja i några dagar, faller in i en orkeslös viljelöshet, precis allt är tungt, tråkigt och energikrävande. Hoppar ibland in i en slags bubbla där bara jag och mitt göromål finns, hunger finns inte, människor omkring mig önskar jag nästan upphörde att existera och att tid ej längre fanns. Sedan kommer sängen och dess grubblerier och tankar av det slaget att det finns ingen som är lika misslyckad som jag, inte finns det n å g o n t i n g som jag klarar av. Min man vill jag ALLTID ha i min närhet. Korta stunder kan vi vara på olika platser, men att bara få ha små stunder av tid tillsammans någon gång under helger får mig att må förfärligt dåligt. 

Nu försöker jag hitta en livsstil som fungerar för mig och min familj. Under lång tid har jag arbetat med att töja ut mig själv för att sedan inte lyckas längre och brista. Anar att det också kommer att ta lång tid att forma mig och min tillvaro till något hållbart. 

Så i det lever jag nu. Livet och allt i kring går från klarhet till tät dimma. Ibland känns allt självklart och ibland ifrågasätter jag i princip alla mina val. För det mesta vandrar jag kring i något slags gråzon. 

Efter detta långa utlägg om livsfrågor kommer nu några bilder från två vackra platser jag besökt på samma söndag. Nysätra kyrka och vårvinterskog. 

Vinklar och vrår

 

Jag har (tyvärr) en stark materialistisk kärleksådra inom mig. Jag älskar vackra ting, det kan bara inte hjälpas. Kan bli så rysligt glad över små detaljer i den vardagliga tillvaron. Som här om dagen då jag skulle pressa en lime och jag blev helt tagen av hur vacker denna lilla citruspress i porslin är. Lite trasig tyvärr och tål absolut inte att diskas i maskin, så helt praktisk kan man inte säga att den är, men oerhört fin. 

Fotade förut väldigt ofta ting och detaljer som jag fastnat för och tycker har det där lilla extra fina. En del som jag saknar oerhört mycket, men som blivit förstörd i min utmattning. Dessutom skulle vilja köpa ett, eller till och med två, nya kameraobjektiv. Att söka efter "de rätta" objektiven och känna att vi har möjlighet att lägga pengar på det, det tar så mycket tankekraft och energi så i det kommer jag ingenstans för tillfället. Det är också en anledning till att fotandet minskat. 

Sticka gör jag desto mer istället. I vintras blev jag klar med dessa mamelucker. Sicken fröjd alltså! Då jag ofta klär mig i tajts eller underställ blir det rätt kallt om baken. Att dra på sig överdragsbyxor eller liknande blir istället för varmt då det inte är benen som jag fryser om. Då kommer dessa som en livräddare för mig och skapar värme om baken samtidigt som benen får hålla kvar sin svala känsla.  

Här i vårt gröna vardagsrum, där jag oftast sitter och stickar, kan jag njuta av min fantastiska amaryllis. Den vägrade helt blankt att slå ut i julas, men nu när våren snart är här ja då slog den ut i all sin fröjd och salighet. Ja låt gå för det, den är minst lika vacker nu som den skulle ha varit då och jag känner inte att jag kan klaga.  

På det lilla bord intill min stickarplats står en vas med några helt olevande krokusar. Blommor av det "oäkta" slaget har aldrig haft någon direkt glädjande inverkan på mig, men jag tror att jag nu börjar vekna på den fronten. De kan vara rätt så fina. 

Blommiga tyger, fotografier och tavlor med blomster har jag dock alltid varit svag för. 

Som jag har suktat efter denna tapet. Nu sitter den äntligen uppe i vårt hem i det rum som har blivit vårt kontor. Det har tagit sin tid på grund av diverse orsaker som fördröjt renoveringen av rummet som tex njursten, julförberedelser och oförglömligt hemsk nackspärr. Klart är rummet förvisso inte än och förtvivlat stökigt i hörnen. Bara det att rummet går att använda och att man faktiskt mår bra av att vistas i, det är mer än nog för mig. 

Lyckades att hitta en vinkel av rummet att fota utan att behöva visa så mycket av dess bedrövlighet. Så här ser i alla fall en liten del av rummet där jag nu sitter och bloggar ut. Mer bilder hoppas jag på att kunna få till någon annan dag.