En sådan där skitdag

Äggmålnig stod idag på schemat. Som alltid blir det ju en hel massa äggröra kvar efter en sådan sysselsättning, vilka räckte till en stor pannkaksladdning och kladdchokladmuffins. Mums!

Förövrigt så har denna dag känts som en enda stor skitdag. Lillan, som varit sjuk fram och tillbaka nu de senaste två veckorna är idag frisk, men så gnällig så jag tror jag bryter ihop.
Robin har jobbat hela dagen och nu hela kvällen (efter att ha jobbat även stora delar av helgen).
I lördags fick lillan magsjuka, tack och lov en väldigt lindrig variant, men jag valde ändå att ha båda barnen hemma i fall att det skulle visa sig att storebror råkat bli smittad. Det har blivit så många timmar ensam med barnen och jag längtar så mycket efter att få dela ansvaret för hem och barn med min man.
Vädret är mulet, grått och snön slutar aldrig att falla från himlen. Det har varit en sådan där dag då det mesta har gått fel och orken varit liten.
Kroppen är trött och gör ont, näe USCH så gnällig jag är..

Det bara är så att det måste få gnällas lite (eller mycket) lite nu och då.

Påsk och lite pyssel

Längtan efter att pyssla har funnits i mig bra länge. I måndags slog jag slag i saken och åkte till en pysselkväll som min kreativa faster Ulrike brukar hålla i. Där gjorde jag bland annat dessa tovade ägg som jag sedan sydde fast små näbbar på. Blev rätt så nöjd med dem faktiskt. Det är riktigt skönt och kul att få sitta tillsammans med andra vuxna och pyssla.

Jag har äntligen tagit in lite påskris, det lär nog få stå kvar ett tag efter påsk för att det ska hinna komma små gröna söta blad på riset. Lite annat påskpynt har också fått komma fram.

Tycker att dessa små choklad ägg är så söta. Undrar hur länge det ska dröja innan min son ska ha (i smyg förstås) smaskat i sig dem..

En mycket söt virkad liten påskhare.

En liten påskvrå med blåbärsris, påskris, kycklingar, lite godis, vår bonad och gula ljus. Tycker att det är så mysigt med påskpynt, tycker inte att det gör så mycket att det får stå framme några veckor extra än just bara påskveckan.

Våffel och sylt smask

Vi tog våffeldag idag istället för i onsdags. Det blev inte mycket sylt kokat i höstas då illamåendet och nedstämdheten tog ett hårt tag i mig, men idag tog jag tag i saken och kokade blåbärssylt och hjortronsylt.
Frasiga våfflor, nykokt sylt och fluffig grädde.. Det är ju så vansinnigt gott! (Äter dock alltid liite för mycket, vilket leder till ett lätt illamående.)

(Ursäkta suddigheten)

...Jag undrar verkligen vem som fick för sig att både koka sylt och laga mat samma stund i samma kök. OCH som dessutom får för sig att ta fram porslinet som behöver handdiskas? Jag kan säga så här, hon fick vackert själv diska och städa undan efter sig..

En liten svaghet

 Barnen och jag var förbi en sväng på Myrornas här om dagen. Jag tycker att det alltid är lika kul och se vad som där kan finnas.

Jag är småförtjust i sådana där träfigurer som en liten människa brukar kunna dra efter sig. Träankan har jag köpt på en antikbutik för några somrar sedan och den gör i från sig ett knarrande ljud då man drar den längst golvet. Den svarta taxen har hängt med sedan jag var liten.
Sist till den underbara släpen med tre underbart söt/knasiga ankor. Kunde bara inte motstå den då jag grävde runt bland grejerna i leksakslådan på myrorna. Då man drar dem längst golvet hoppar de små ankorna upp och ner och ser så vansinnigt knasiga ut. Underbar.

En annan svaghet hos mig är klänningar. Priset på kläder som på Myrorna har namnet "personligt" har stigit rätt så mycket på den sista tiden än vad de hade för bara några år sedan. Så det blir inte så ofta jag köper något till mig själv. Flickklänningar går istället att hitta i massor. Får bita mig hårt i tungan för att inte köpa allihopen. Valet bland den stora högen av klänningar jag önskat köpa blev denna ljusgröna fina stass. Härlig och skön sommarklänning till lillan.

Barnspel, ja spel över huvud taget är något som gör en glad då man lyckas hitta dem på andra hands butiker eller loppisar.
Barnen är just nu som tokiga i att spela spel, till en stor fröjd för den gravida modern som inte tycker att det är så lajbans att sitta på golvet och leka med dem. Efter att jag hämtat barnen spelar vi nu mera alltid ett gäng spel vid mellis. Riktigt mysigt, tycker jag.

Att vara bara Jag

Känner ett starkt behov just nu av att bara få vara jag, att själv helt få bestämma över några timmar. Vilket jag väl var medveten om är något man till stor del backar i från då man får barn. För mig är behovet av ensamhet väldigt olika. Ofta räcker det med att i tjugo minuter få stå ensam och hänga tvätt tvätt ute en fin sommardag, eller att få en liten stund till att strosa runt och fota och att just i den stunden veta att någon annan har det största ansvaret för barnen.

Förra veckan var det inte så mycket tid till ensamhet då dottern fick feber. Vilket också var rätt så mysigt att få ensamtid med sin lilla tjej. Denna dag bjuder på flera timmar att helt själv få bestämma över. Att bara få sitta/ligga i soffan, se på tv, äta frukost var jag vill, bläddra i en tidning och få ta lite ur "styrkas" högen och stå vid strykbrädan helt i fred. Tid till återhämtning och att samla energi till det som komma skall. Och inte minst, som också ger energi till att helt hänge sig åt sina barn då de till mellanmålet kommer hem.

Det finns så mycket vackra tulpaner. Fick dessa av min granne i slutet av förra veckan.

Påsken har börjat smyga sig in i vårt hem. Ljusgrönt, gult och orange är så vackra färger och hemmet känns så mycket ljusare. Dessutom är hemmet just nu mer städat än vad det vanligtvis brukar vara.
Jag har tagit rum för rum, dammat, skurat och fejat. Min svärmor hälsade på under helgen och hon och barnen har tillsammans (ok om sanningen ska fram var det nog svärmor som stod för de mesta av städandet, men barnen hjälpte faktiskt till rätt så bra halva tiden) städat lekrummet.
Tänka sig att det faktiskt går att gå på golvet, rita vid bordet och hitta det man behöver i leklådorna och pysselskåpet nu mera.
Nu kommer vi dock till det svåra, att fortsätta att hålla det så här... En utmaning av rang.

Vardagsliv och förlossningstankar

 En onsdag med dessa två. En febrig, kjolgalen 3 åring och en apelsinmunnad 5 åring. De kan vara så otroligt söta och så väldigt griniga om vart annat. Vissa dagar leker och leker de utan nästan ett enda bråk. Andra dagar är det bara tjiv och tjafs hela, hela tiden. Det är väl så de ska vara med små barn.
Jag tycker att det är häftigt att se dessa två tillsammans, för trots att de ofta kan vara så galet leds på varandra så har de ändå hela tiden så en sådan kärlek till varandra. Syskonkärlek helt enkelt.

 Själv hittar jag mig lite nu och då med att ta upp, klämma lite på för att sedan vika ihop och lägga tillbaka dessa små bebisplagg om och om igen. Det är nog lite en bearbetning på vad som ska komma. Att våran bebis ska få bli klädd i dessa små plagg. Att hon eller han faktiskt ska finnas i vår vardag, i vårt liv.

Jag ser fortfarande inte fram emot förlossningen och behöver tänka mycket och peppa mig själv på att den kommer att vara en helt unik förlossning, en fantastisk upplevelse.
Efter att jag födde vår son har jag bara glada känslominnen kvar. Självklart gjorde det helt galet ont, men det fantastiska i allt övervägde. När lillen lades på min mage, var vi ett på en sekund.
Lillans förlossning var något helt annat. Den sista centimetern tog över två timmar och när hon äntligen "kom ut" var jag bara så lättad över att det var över och hade det svårt att ta till mig denna lilla tös som jag mesta bara sammankopplade med smärta.
Jag minns bara förlossningen som en enda stor smärtupplevelse och känner en stor sorg över att inte direkt kunnat ta till mig min underbart fina lilla tjej.

Tänk att två förlossningar från en och samma kvinna kan te sig så olika.

Har ni några bra knep på att få de positiva minnena att överväga? Att hittad de där tricken för att peppa sig själv innan och under förlossningen.

Vaggan får komma på plats

Sovrummet har verkligen inte varit en harmonisk plats de senaste månaderna. Fullt av stök, damm, möbler som inte ska vara där... Oordning helt enkelt.
Min man fick här om dagen energi till en sak han länge tänkt, men inte orkat göra. Att bland annat sätta upp alla elsladdar som förut bara legat vid listerna på golvet. Att han fick orken till det gjorde att jag även fick lust till att städa och göra rummet till den mysiga plats det egentligen ska vara. Sommargardinerna åkte upp, för jag har känslan av att jag inte kommer att orka byta en gång till innan sommaren. Möblerna flyttades om och dammet dammades bort.

Gardinerna hade jag i mitt flickrum då jag var liten. Har faktiskt aldrig haft uppe dem i något fönster sedan dess, så det känns kul att nu ha hittat en plats för dem.
Den lilla inomhustermometer, som sitter där på väggen, tycker jag är så sötful (på ett positivt sätt). Den lämnades kvar i detta rum efter att tant Elsa flyttat och det kommer att få stanna så länge vi bor här i alla fall.

En mysbelysnings lampa sattes upp på ett mycket bättre ställe än var den förut satt. Den ger ett lagom ljus att till exempel tända mitt i natten då man inte vill väcka upp hela familjen om något av barnen vaknat.

Vaggan har fått sig en plats i sovrummet. En vagga som funnit i min släkt i många år som både mina barn, jag, de flesta av alla mina kusiner, min far, fastrar och farbröder har legat i. Har inte riktigt fått kläm på i fall också min farfar legat i den som bebis eller om det "bara" är hans syskon. Den har i alla fall funnits med läänge. För mig känns den extra speciell då den rustades upp och målades om av min faster och hennes man till mig då jag skulle födas.
Måste ta tag i och kolla upp vem som egentligen legat i den och bränna in deras namn på undersidan av vaggan. För det är ju så kul att ha för nuet och framtiden.

Har idag börjat ta i tu med att gräva upp alla små bebiskläder i den allra minsta storleken från sin låda. Hittade då denna söta lilla dress som är gjord till min lillebror som i år fyller 30 år i april. Så gullig! Har aningens svårt för just bebisblått eller bebisrosa, men denna kommer jag att använda till våran lilla skrutt. Oavsett om det blir en pojke eller flicka förstås, sådant är inget jag bryr mig om. Man kan ju lätt blanda in andra färger på bodyn och strumpbyxorna t ex.

Våga släppa taget

  Jag står vid din säng. Du sover. Jag ser på dig. Att någon kan vara så vacker är för mig svårt att ta in. Jag lutar mig fram och luktar på ditt hår. Pussar på din panna. Det finns ingen som luktar precis som du. En lukt jag aldrig vill vara utan.

Tänk om man kunde stoppa tiden. Stoppa tiden så att du alltid skulle vara min. Min så att jag kan skydda dig och ta hand om dig alltid. Min, så att det alltid är mig du söker dig till då du gjort dig illa och vill ha tröst.

Att börja släppa taget om dig är för mig så svårt. Att låta dig vandra ut i världen, möta medgång och motgång och lära dig livets hårda skola sliter i mitt mammahjärta. Det är, för mig, så mycket tryggare att känna att du lever under mina vingar. Att du aldrig skulle behöva komma nära all den smuts och orättvisa som ligger där och fräter under ytan i hela vår värld.

Jag funderar ibland hur det skulle vara att istället vara ett djur, ett ensamlevande djur. Att som björnhonan få en till tre björnungar i en kull, dia dem i tre till nio månader. Leva tillsammans med dem i två år. För att sedan släppa taget om dem, låta dem helt ta hand om sig själva. Eller som älghonan, stöta i från sig sin kalv då det är dags för henne att få en ny..
Tänk om det skulle vara så lätt?
(Nu har jag ju förvisso aldrig intervjuat en älg eller björn och tagit del av deras innersta tankar. Om ett djur har tankar, vilket jag inte heller har någon vetskap om.)

Tröttheten tar vid och jag försöker samla mina tankar. Måste slita blicken i från dig och gå till min egen säng.
Det går inte att du alltid lever under mina vingar. Varken du eller jag skulle må bra av att jag alltid skulle finnas vid din sida.
Just nu är du min lilla kille, just nu är det mig du söker dig till. Jag gläds över den förmånen att faktiskt få ha dig till låns ett par år av ditt liv.

Det går inte att blunda för vad framtiden har att ge, ej heller att stoppa den. Vad ger det egentligen att nu ligga och gruva sig för den? Kommer det att göra framtiden lättare?
Knappast.
Men det är för mig, som för så många andra, så svårt att låta bli. Särskilt då det handlar om det käraste man har, sitt eget lilla barn.

En promenad

De är ju nästan för ulliga och gulliga dessa videungar.

Efter att maken drog iväg först med barnen till förskolan och sedan till jobbet blev jag ju som alldeles ensam här i huset. Tog mig då en liten promenad ut på åkern. Om nätterna är det minusgrader ute och om dagarna plus så skaren på åkern har hårdnat till och är helt fantastisk att gå på. Det är nästan lite av känslan att gå på vattnet.

Dessa sneda, skeva och nästan fallfärdiga bodar gör mig så glad. Dess trä är så vackert och nött av många år med sol, vind och regn. Fina att fota är de dessutom.

Vandrade ner till en liten å, eller man kanske kallar den för bäck, vilket rinner nästan längst bort vid berget. Där möttes man av ett härligt glatt porlande ljud som den gav i från sig. 

Har en förkärlek till att fota olika speglingar i vatten.

Ett konstverk om något är bäverns gnagda verk. Det är fascinerande att tänka att det finns tänder som kan gnaga sig igenom ett träd. Visste faktiskt inte att det fanns bäver i ån nedanför oss. Har förmånen att faktiskt få se bäver ute i naturen (dock inte här i Skogshägna). Det är nästan magiskt att se deras små nosar sticka upp ovanför vatten ytan och att se dem sakta ta sig upp på land med deras bruna kroppar med dess platta, stora, svarta svans släpandes efter dem.