Det dåliga och det bra

Alltså snökristaller, så sagolikt magiska. Tänk alla dessa små mirakler som vi omges av överallt i vår närhet. Om man bara böjer sig ner och tittar lite närmare på det lilla.
Jag och minstlillan är förkylda och drar våra filtar kring om oss och fastnar lätt framför olika skärmar. För att få lite sol tog vi en liten minitur med sparken. Sicket underbart väder det är.

Vi tog en sväng för bi de kackande tanterna med lite matrester. Jag längtar så efter att få ha några egna hönor. Inte många. Bara fyra fem stycken, men jag har tyvärr inte något bra hönshus där de skulle kunna bo och jag litar tyvärr ej heller på min egen förmåga att ta hand om dem. Fy vad jag starkt ogillar denna sida av mig själv, den som inte klarar av att "ta mig hela vägen". Den där som inte gräddar klart semmelbullarna, eller rensar alla blåbär som plockats, eller bara sitter i en fåtölj en massa dagar och sedan måste springa ikapp sig själv, eller arbetar många månader med fröer och odlingar, men sedan inte har kraft att ta hand om skörden... Suck! Den där delen alltså, vad jag ogillar den. OCH är så medveten om den, men inte kan "ta bort den" ur mitt liv.

Men att längta det kan jag göra i alla fall. Längta och hoppas. Med åren har jag ju ändå blivit SÅ mycket bättre på så många saker. Jag som knappt ens förut kunde ta hand om mig själv, har nu tre barn, två katter och ett helt hushåll som jag faktiskt klarar rätt ok med att ro i land. Och min fantastiska förmåga att se det vackra i det lilla, fokusera på små fina detaljer, den delen av min själv tycker jag väldigt bra om. Inte bara i naturen finns dessa små fina, utan även i ting som skapats av människohand.

Att vara lat är också bra, tänker jag

Söndag och jag vaknar upp kring niotiden, kravlar mig upp ur sängen och finner mina tre sittandes vid varsin skärm i samma rum. Skäms över mig själv som gett barnen denna skärmfrihet lediga helgmorgnar, men samtidigt så är det ruggigt skönt att få ligga länge och dra sig. Något som var en ren omöjlighet i våra år av bebistider. Jag är ingen morgonmänniska, nej fy vale. Önskar dock att så var fallet, men så är det icket. Sova länge, det är mitt rätta element.

Två som inte gör mycket annat än att sova är dessa två. Den svara sammetslena i min gröna fåtölj och den grå lite här och där. Tänk ändå om man ändå vore katt.

Borde längta ut till vinterns utflykter och bravader. Göra varm choklad, bre ostsmörgåsar för att packas ner i näverkontar tillsammans med kåsor och pappersservetter. Åka skridskor, skidor. Önskar så mycket att jag tog mig i väg med familjen. Luft, sol och uteliv är något man verkligen behöver.

Men det blir inget av. Vi hamnar istället, jag och maken, i varsin fåtölj bredvid varandra, kaffekannan fylld till bredden, framför tv;n. Här sitter vi, jag med stickningen i mina händer, och hejar på de som sliter fram i skidspåret med eller utan gevär på ryggen. Också en del av vinterlivet, att se på andra som gör sitt bästa i snöklädd natur.

Att heja på andra, när man själv är lat, är väl också en bra sak, tänker jag.

Solsken mot grönt

En liten promenad i en glittrande skog. Idag glittrar skogen av solsken mot frost, när jag tog denna lilla promenad härom dagen glittrade allt av solsken mot vattendroppar. Vackert båda två, men det första är väl egentligen det som vanligtvis brukar skådas i februarinaturen. En fördel med årets knepiga februari är att det lätt går att vandra i naturen. Det brukar annars vara världens träningspass att ta sig plumsande fram i snödrivorna bara några få meter. I år är det inte mer än någon decimeter och lätt att gå i.

Men några knippen blåbärsris i handen vandrar jag hem igen mot vårt hus.

Blåbärsris för sig själv eller blandat med en bukett tulpaner, vackert båda två.

Små, små sticklingar i gamla flaskor. Vackert tycker jag.

Små gröna pelargonblad har växt fram på mina förut helt kala nerklippta blommor. Så söta. Snart dags att ge dem lite ny frisk och fräsch jord.

Semlor

Det bakas väldigt sällan i vårt hus dessa tider. För mig har stickningen tagit över lite och jag har inte heller så mycket ork till att baka. Men nu i dessa semmeltider fick jag för mig att baka semmelbullar. Minstlillan hjälpte mig med att ordna degen.

Min man har länge velat göra ett bakbord till mig, men det kommer hela tiden andra saker i vägen för detta projekt. På en "köp och säljsida" hittade jag detta fina med ett brödgaller till så, efter att jag hört med maken om det var ok, slog jag till. Nu fick jag använda båda två.

Det är roligt att baka semlor. Extra kul till och med på ett bakbord.

Tyvärr blev något i gräddningen på tok, anar att det var min ork som tröt och inte riktigt höll hela vägen. Upptäckte till min sorg och förtret att de inte riktigt gräddats klart, så klart upptäckte jag det då det var försent att baka nya. Å jag blev så ledsen när jag märkte det och less på min egna oförmåga att göra saker bra hela vägen.
Jag hade tänkt ta med mig semlor att bjuda på till mina kollegor. Tog tillslut ihop några av de som såg bättre ut och gjorde några ändå. 

Söta blev de om inte annat. Tackade och åt snällt gjorde också mina snälla godhjärtade kollegor. Så pinsamt alltså, att bjuda på något som man inte blev nöjd med. Hoppas i alla fall att de fick känna kärleken i dessa bullar som jag och minstlillan "stoppat i" som en extra krydda.