Ut och in

Dagarna börjar var eviga dag med besök hos "Skogshägna blomsterhandel".

Alla mina odlingar ska nämligen tagas ut varje förmiddag och tagas in varje kväll. Ungarna brukar då leka blomsterhandel och ställa fram alla byttor till fönstret så att jag kan plocka ut dem. Än så länge tycker de att denna lek är riktigt rolig. Vi får väl se hur länge det varar.

När allt är utskickat stängs butiken för dagen och för mig börjar diverse olika odlingsfix.

Vissa ska planeras om, andra bindas upp och så är det detta eviga krig mellan mig och alla lusiga löss som inte släpper sitt grepp om mina små gröna. MORR!

Älskar alla olika pelargonblad.

Värmen har äntligen sakteligen anlänt och mina bleka kroppsdelar börjar få komma fram i solen.

Det är lite trångt i det lilla plastväxthuset.

Tänk, snart, snart, snart är det dags för mina älsklingar att få bo ute hela dygnet runt.

Läkande natur

Har de senaste veckorna halkat lite sakna ner i dysterheten. Det har satt ett grått dassigt moln kringom allt jag gillar och allt jag gör. När sedan en av mina mediciner blev restnoterad så tog det stopp. Nej fy så ledsen jag blev och utan ork och lust. Särskilt i denna tid då livet återkommer i allt runtomkring och det finns så mycket jag älskar att göra.
Men nu har det kommit en vändning. Tack för det! Nu känner jag mig tillfreds och glad i allt igen, utan den där "dassigheten".
Min sista dag i denna vecka, då jag varit sjukskriven, fick minstlillan hälsa på några timmar på sin efterlängtade förskola. Jag fick vara helt fri och ensam hemma på gården. Tog, efter cykelturen ner till förskolan, mig en fillunch ute i trädgården. Satte mig skönt under en ullfilt med en bok i knät och kände mig så lättat och glad i livet.

Hade plockat mig en liten blombukett på hemvägen som jag satte i en vas.

Efter lunchen och bokläsningen vandrade jag i väg på en lång promenad i skogen här i kring.

Det finns så mycket att se i en skog. Så mycket att förundras över.

Kom till en liten tillfällig minisjö av vårvatten. Såg det inte först, men i den föregick det fullt av liv.

Så irriterande att inte ha med sig zoomobjektivet. Ingen skärpa kan jag nu bjuda på, men se så söta små fåglar som vadade runt i gölen och åt insekter av bara den.

Satt i solen en bra stund och tittade på dessa små. Vandrade sedan vidare in i en skog jag bara gått utanför och aldrig, konstigt nog, inne i.

En gammal trolsk, hänförande skog med fallna träd, mossbeklädda grenar, stubbar och risiga träd som om man tittar alldeles extra mycket på kan man se ett, eller flera ansikten träda fram i dess skrovliga skinn.

Tätt, tätt står de och solens strålar får kämpa tapper för att komma fram. Tycker mycket om att få vandra runt i en sådan typ av skog.

Kolla! Granar likt denna är inte ofta man stöter på.

Rötterna slingrar sig, likt ormar runt på marken och man får akta sig så att man inte råkar snava på dem.

Plockar en hel massa tickor till barnen att pyssla med en tråkig dag. Sätter mig sedan och vilar och försöker ta in allt det härliga.

Kliver tillslut ut från den täta skogen och ut till ån som rinner mellan åkrarna nedanför vår gård. Hej vad där bävrarna flitigt arbetat. Kors och tvärs lång fällda björkar. Vissa till och med avbarkade hela stammen. Vilket jobb.

Några hade de lämnat tack och lov. Ja än så länge i alla fall, vet inte riktigt vad de har för planer.

Vandrar över åkern mot vårt hem. Visst visade himlen på en väldig prakt. Naturen, en läkande plats.

Vardagsvackert

Det finns så mycket i vår vackra skapelse till natur som är förunderligt vacker. Se bara på dessa vackra vallmokapslar. Vilka mästerverk. Nästan för fina för att i handen krossa för att få tillgång till dess frön.

Deg som knådats av människohand är också något som jag måste stanna upp och förundras över ett tag. Det är något alldeles speciellt med degar. Att den dessutom ligger i ett sådant vackert spillkum format av en keramikers hand, som dessutom är min vän, gör det inte sämre. 

Just denna deg skulle det göras piroger av. Piroger är något jag verkligen gillar, särskilt med mycket sallad och en god sås till.

Tycker om att använda mig av redskap gjorda av vackra material när jag bakar eller lagar mat.

Rykande het alldeles precis kommit ut ur ugnen. Riktigt smarrig blev den också.

Kall majmånad

"Mor nu har våren kommit mor! Nu får vi gå utan strumpor och skor!" Ja så skulle man ju kunna tycka, men som även sången lyder så är ej så fallet. Våren är kommen ja, men strumpor och skorna, de får sitta kvar på fötterna ett bra tag till.

Maj i år är kylig och kall här uppe hos oss. Solen är varm, men luften inte. En stund så haglar det, en annan blåser med kyliga vindar. Där emellan så lyser solen varmt och skönt.

Mina odlingar växer så det knakar och det bärs ut och in, dagarna i ända. Mina salviaplantor blev tvärt så långa och gängliga så jag klippte av dem. Hoppas på att de hinner växa till sig under denna månad så det kan blomma i sommar. Kanske toppade jag dem påtok för sent, aja vi får väl se hur det går.

Ute har naturen liksom stannat till i väntan på att få spricka ut i all sin gröna prakt när värmen kommer.

Regndroppar på videkissar tycker jag är så väldigt vackert.

I väntan på lövsprickningen dricker vi björksav som vi tappat från ett av våra egna träd på gården.

Det har en väldig söt smak och gör att vårkänslorna vaknar ordentligt i kroppen.

Lillkisse blev också nyfiken på denna "livets dryck".

Jag har ingen rabatt vid en varm södervägg, så hos oss kommer vårblommorna senare än hos andra här i kring.

Jag har väntat och väntat i spänning på att få se om lökarna jag och minstlillan satte i höstas skulle växa och SE här kommer de! Så roligt!

Andra små söta gula solar bland allt det andra bruna.

På den skuggigaste platsen tävlar krokusar och liljekonvaljer om att få hinna upp först.

Träffade en söt liten grön kompis i mitt krattande av gården.

Hänger ut tvätten att torka, dock torkar den väldigt sakta i den kalla luften. Händerna mina blir röda, stela och kyliga, men att få hänga tvätten ute är bland det bästa jag vet så det får gå ändå.

Är klädd som att det skulle vara oktober. Flera lager av stickat och kjol eller klänning i kraftigt vävt bomullstyg.

Mina älskade luktärtor klarar sig hur bra som helst trots kylan. De blev lite knäckta där då det plötsligt kom en decimeter av snö och jag fick rädda in dem till en plats på kallvindan istället.

Men titta! De små stängerna som skrumpnat ihop och dött har inte dött hela vägen ner. De förgrenar sig istället fint längst ner där det växer nytt hopp.

Nej ge inte upp! Det är mitt råd till dig med allt här i tillvaron. Se och lär bara på dessa små luktärtor.