Snopp!?

...oj vilken mogen titel på detta blogginlägg, men det är faktiskt just snoppar den kommer att handla om. Tycker du att det blir lite väl pinsamt får du väl sluta läsa nu. Men jag kan säga så här, har du småbarn eller tänker "skaffa" kan du inte tycka att det är pinsamt att prata om just snoppar...

Ester låg på golvet och fick en ny ren blöja av sin far, vilket Elias tyckte var mycket spännande att se på. Robin, som också stod och tittade på, frågade Elias; "Men var är Esters snopp?". Elias såg väldigt frågande ut för Ester hade ju ingen snopp...
Jag minns att jag var mycket avundsjuk på min bästa kompis Lorenz när jag var liten för att han hade en snopp och inte jag. För att inte visa min besvikelse berättade jag för Lorenz att jag faktiskt också hade en, att jag lixom fällde fram den när jag skulle kissa. Vet dock inte om han någonsin gick på denna lögn, för den gick ju aldrig att bevisa.

För några månader åkte jag och Elias till Flarken för att hälsa på några kompisar. När vi klev in genom dörren möttes jag av 2 åringen som genast frågade innan vi nästan inte ens hade hunnit komma in; "HEJ, jag har en snopp, vad har du?" "Men hej! Jasså har du det :) Nej jag har ingen snopp jag har en.... ja vad heter det?"
Ja vad ska man säga. Jag har ännu inte hittat ett bra ord för det kvinliga könsorganet. Slida? ...nej så tragiskt. Fitta? ..nej aldrig i livet. Hålet? ...nej men snälla. Snippa? ..ja det är väl kanske det bästa förslaget hitintills, men det känns ändå inte helt bekvämt.
Tack och lov har jag en liten kille och har inte så svårt att förklara för honom vad han har. För det finns ju flera ord för det manliga könsorganet som inte känns dumt eller obekvämt att säga. Men vem vet jag kanske får en liten flicka någon gång i framtiden och kommer då att stå inför den frågan. Så det är väl inte dumt att börja tänka på det redan nu...

Vagnköp..

Elias har fått sig två nya vrålåk. En, hör och häpna, rosa "typ" sulky och en ny(are) "riktig" vagn. Vadan detta, hade inte Elias redan en bra fungerande vagn sedan tidigare? Jo vagnen vi hade (har) tidigare hade många år på nacken, var stor och klumpig, börjar gå sönder på vissa estetiska grejjer och hjulen krånglar hela tiden. Vi hade dessutom "bara" köpt den för några hundralappar så det kändes inte allt för dumt att införskaffa oss en nyare modell. Den gamla vagnen finns fortfarande i bruk på dagis, så nu slipper vi dessutom släpa den fram och tillbaka mellan dagis och skogshägna. Vilket inte känns helt fel.



Är egentligen väldigt anti mot detta "hytt och bytt" samhälle. Många föräldrar blir ju som helt galna i att måsta ha den mest perfekta barnvagnen, med de alldra bästa funktionerna. Visst håller jag med om att det är bra om en vagn är lätt och smidig och att ungen ligger skönt i den. Men HALLÅ hur många tusen ska den få kosta? Och hur många väl fungerande vagnar slängs det egentligen idag?

Det här med barnafödslar är väl inte direkt något nytt påfund och många pappor och mammor har gott och väl klarat sig utan dessa stylade multifunktionsbarnvagnar förut. Så vad är det som gör att vårt ha begär växer mer och mer för varje år som går? Det är ju helt sjukt, här i Sverige har vi fyra (lite lätt överdrivet) olika vagnar i varje barnfamilj för olika slags endamål, medans man i många andra länder inte ens kan tänka tanken på att införskaffa sig en vagn..



Jag har som sagt egentligen ingen rätt att klaga, är en riktigt slösamaja själv, men jag hoppas att jag kan bli bättre människa på dessa punkter. Denna blogg är mycket en enda stor pik till mig själv. För om sanningen ska fram har vi ännu en vagn här hemma. En apful gammal vagn som Robin på sommaren använder underredet till att lasta pelletshinkarna i. (Hoppas inte personen i fråga som vi fått den vagnen av läser denna blogg, piiinsamt! ...Vilket jag i och för sig skulle bli mycket förvånad över om hon skulle..) Så egentligen borde jag väl använda den istället och sluta klaga....

Bengubben

Detta ar forst och framst min otroligt fina son Elias, som ni kan se, med hans alskade bengubbe.

Forlat maste fa forklara innan du blir alldeles forskrackligt galen. Varfor det hela tiden star a och o istallet for, ja du vet vad, ar for att tangentbordet ar installt pa engelskt tangentbord och jag vet inte hur man andrar pa detta. Jag hoppas du overlever denna forskrackliga lasning i alla fall... Jag skulle aldrig klara av att lasa den, men ja jag far val se hur langt du orkar hanga med..

Ater till amnet.. Bengubben ar Elias "snutte". Den ska bara finnas dar vid hans vilo och sovstunder. Blir lite, eller faktiskt valdigt mycket, stolt over min sons val av alsklings leksak. Han kanske ser ut som sin far, men han har da absolut arvt smaken av sin mor.
I gar hande det forbjudna. Vi glomde Bengubben pa dagis. Nar det var dax att lagga Elias for att sova for natten, la jag ner honom is sangen. Sedan tittade han pa mig med sina stora bruna ogon och sa: "gubbe? gubbe?". Aj vad det sved i hjartat, for det fanns ju ingen "gubbe" att ge honom. Han hade lite svart att somna den kvallen, men det gick anda utan nagra storre problem.

..Sa ar det hela tiden. Jag forestaller mig hela tiden att det ska uppsta varldens jobbigaste senarie, mendans det istallet oftast gar helt ok.
Som det har med dagis. jag kanske ser helt lugn ut pa ytan, men inombords oroar jag mig for allting. Kommer det har verkligen att ga bra? Klarar han sig utan mig och Robin? osv. Jag vill inte oroa mig, men det bara blir sa.
Men det kanns skont att saga att det kommer att ga hur bra som helst for min lilla kille. Han trivs sa bra pa dagis och saknar oss knapt nar vi inte ar dar. Han har jatte fina froknar och det gar super fina barn pa samma dagis.
Sa vad ar det egentligen att oroa sig for?

Det spelar ingen roll hur bra eller daligt det kommer att ga for honom. Jag kommer anda aldrig att sluta oroa mig. Men det ar val inget fel i det. Det ar, tycker jag, bade min rattighet och plikt att som mor gora det. Det viktiga ar val bara att inte fora over all min oro till honom. Att lata honom ramla, att tillata mig sjalv bli skrackslagen, men att anda lugnt och samsat krama om honom, trosta och saga: "lilla gubben det gick bra"...

btw..

Vill ha!!!! Känner du någon som vill bli av med ett liknade matsals bord, skvallra då genast till mig!!!

friska!

Är inte särskilt vidskeplig av mig men *peppar peppar ta i trä* för säkerheten skull...

Uvi;n är ett minne blått och magsjukan har vi tack och lov lämnat bakom oss. Eller det var inte riktigt sant, den har lämnat en bitter eftersmak. Elias har nämligen tappat sin goa matlust. Det som förut var en fröjd (Elias har nämligen gillat allt som vi bjudit honom på) har nu blivit en svår kamp. Välling kräks han åt, korv (som är hans favorit mat) kan han äta lite av, men spottar sedan bara ut maten och många andra rätter behagar han inte ens öppna sin mun för.
Men hör och häpna, det finns hopp. Vi bjöd hit mina föräldrar och lillebror på pizza i em och gissa vad lillungen tar sig till. Jo han börjar peka vilt på pizzan, Robin ger honom en bit som han helt enkelt tar och gluffsar i sig. Jag hoppas att detta är början på att hans goda aptits återvändo.

Några korta "senaste nytt";

* Genom att vi har varit borta i en veckan och sjuka i två, har renoverandet i vardagsrummet helt stått stilla. Jag hoppas att jag snart kan komma med flera glada nyheter på den fronten.

* Elias tar till veckan ännu några stora steg mot vuxenvärlden. Han ska börja på dagis. Pappa Robin ska vara med honom på inskolningen som börjar på måndag. Det ömma modershjärtat har ännu inte riktigt velat ta till sig detta. Jag är av den uppfattningen att små barn hör hemma hos sina föräldrar, inte på dagis.. Tänk om det händer min lille guldklimp något, tänk om han gör illa någon...eller tänk om någon är dum mot honom!?! Fånigt jag vet, men det är sådan jag är..

* I helgen ska vi spela in tvgudstjänsterna. Håll de två (eller så många du har) tummar hårt du kan för oss så att det ska gå vägen.

...SLUT för denna gång :D

UVI

..USCH för det!!!

Men nu är den tack och lov (förhoppningsvis) väck med hjälp av pencilin. Efter att blivit nekad medixin har jag fått gå (gå och gå jag har knappt kunnat gå har mestadels legat till kojs eller suttit) med detta elände i sju dagar.

Den största utmaningen under denna tid var att repa den duett jag och Robin ska sjunga tillsammans på en av våra tvgudtjänster som ska visas i vår. Att stå och sjunga var helt omöjligt, men att använda magstödet var, dess värre, ännu mer omöjligt.
Tänk dig själv, vad väljer du? Att försöka använda magstödet, men att istället riskera att kissa på dig stup i ett. Eller att istället skippa magstödet och försöka pipa fram någon slags sångröst med hjälp av bröstet.
För att inte skämma ut mig totalt bland mina härliga musikvänner (även om de är mycket goda vänner och skulle säkert ha stor förståelse om det skulle inträffa, så kände jag ingen större längtan efter detta otrevliga inslag) valde jag alternativ två. Efter att jag hört den burkiga "förinspelningen" av vår duett kände jag dock en stark övertygelse att aldrig mer ställa mig bakom en mick och sjunga sola. Det lät helt enkelt FÖRTÄSKIGT!
Jag vet ju inte hur min sångröst låter vid andra tillfällen. Har inte hört mig själv sjunga förut så jag vet inte om jag egentligen kan skylla på att jag inte kunde använda magstödet, men för min egna självkänslas skull gör jag det. Eller det lär väl visa sig tillslut, nej usch så hemskt....

Bra eller usel sångröst, jag kommer ändå alltid att älska att sjunga. Att sjunga är en stor del av mitt liv....En dröm är en dag ta sånglektioner. Får se, en dag kanske det inträffar...

Skogshängig...

..det är vad jag är just nu. Sjuk och skröpplig. Börjar bli lite less på detta eviga sjukandet, men det är bara att bita ihop. Robin och Elias är i Sörmjöle hos farbror Tommy, faster Helena och kusin Ester så jag sitter här alldeles övergiven och ensam. Nej då det är inte så farligt som det låter. Jag kan ligga i sängen hela dagen, se vad jag vill på tv och inte behöva fixa och ordna med någonting jag inte har lust med. Just nu är det dessutom en konsert med Sting på TV så livet är faktiskt rätt ok. Inte önskar jag att alla mina dagar skulle se ut som denna, inte heller att det endast skulle finnas sådana dagar. Men en per år så där är inte helt fel..

Förutom det att jag blev sjuk hade vi det riktigt trevligt hos familjen Marksén/Forsman. Vi gjorde det vi oftast gör där, äter alldeles förskräckligt god mat, småbråkar lite, har förtroliga samtal, spelar en hel mängd kort och vanliga spel (blev inte lika mycket denna gång som vanligt, inte mig i mot i och för sig :P) ser på film och har det allmänt trevligt. Det som var den största förändringen denna gång var att det tultade omkring två underbara godingar på golvet. Det är häfligt hur det bara "helt plötligt" finns där. För två år sedan var de två bara en dröm och en förhoppning, nu en verklighet.

Ester och Elias i sina fina julkapps dressar de fått av faster Frida och farbror Peter.

Nyårsafton. Bröderna Marksén med sina två underverk.

Jahapp, då var det ännu ett nytt år. Tolvslaget kändes lika speciellt i år som det gör varje nytt år, inte alls särskilt speciellt. Hade samma sinnestämning både före och efter tolvslaget, världen såg precis likadan ut som den gjorde innan och min man stod där lika vacker som innan. Trots detta är det ändå ett nytt år som börjar, ett år med nya möjligheter, glädjeämnen och bakslag.
Ser fram emot vad detta år har med sig....