Starksvag

"Du måste tänka på att ta hand om dig själv" sa en person till mig igår. Jag känner mig så less på alla som hela tiden säger att man ska tänka på sig själv. Man ska ha rätt till egentid och måna om sitt egna mående och sätta sig själv före andra. Bla, bla, bla.
När jag började motargumentera förklarade han vad han menade med det han sa. Han menade på att om du mår dåligt och hela tiden måste ägna åttio procent av dina tankar till att få i hop tillvaron i ditt eget huvud då har du ju bara tjugo procent kvar av dig själv att ge till andra. Och de där tjugo procenten tar dessutom fort slut. För att du ska kunna ge till andra måste du själv må bra för att ha något att ge.
De orden väckte något inom mig.

 Jag börjar känna mig redo för att ta och göra något åt mig själv. Ta mig själv på allvar. Göra något åt problemen som jag har eller lära känna dem och sluta skämmas. Hur ofta har jag inte sagt högt att jag har ADD och drag av Aspergers syndrom, men ändå inte låtit det få ta den plats det tar. Att låta mina problem få komma fram i ljuset och inte bara göra allt i min makt för att människor runt omkring mig inte ska se mina brister.
Jag har nu under lång tid försökt förklara och intala mig själv att den diagnos jag fått är fel. Att jag inte har de problem som de personerna som gjorde den utredningen sa att jag hade. För det är såå många som sagt till mig att DU kan verkligen inte ha Aspergers.

Nej men det kanske inte syns! Kvinnor som har Aspergers har oftast mycket av det emotionella, vilket många män med samma diagnos inte har. En man med aspergers syns det mer på utsidan och på en kvinna på insidan. Jag är väldigt skicklig på att (till viss del) kamouflera mina svårigheter, det är nog en av mina starkaste sidor. 

Jag känner mig starkare nu bara av att ha börjat ta några steg fram. Säkert blir det många steg även bakåt. Det gjorde så mycket att träffa en person som lyssnade på mig, förstod mig och framför allt tog mina problem på allvar. Lät mig förstå att mina problem finns. Att jag inte är något misslyckande och är en bra, starkt person trots mina bister. Det var nog första gången som någon sa till mig att jag var en stark människa. Alltså för första gången någon sagt det till mig och som jag kunde ta åt mig av det och faktiskt tro på det han sa.

En historisk plats

Minns ni min och Robins fisketur då vi var i Släppträsk i somras? Vet ni vid den tjärn som vi fiskade vid, som faktiskt heter Sundtjärn, där bodde det skogssamer för lång tid tillbaka. Det är så häftigt att tänka på att på den platsen levde och verkade hela familjer tillsammans. Det finns berättelser dokumenterade från 1600 - talet och tidigare om samer som bodde i skogslandskap i Mellansverige och södra Norrland.

Skogssamerna livnärde sig på fisk, fågel, djur, bär, mjölk och ost. De hade inte så många renar och levde av jakt och fiske. Renkött och renskinn tog de bara efter jakt på vildren.

Jag, min svärmor, Emylinda och hunden Felix vandrade upp en dag för att titta lite närmare på denna plats där skogssamerna levde och hade sina renar.

  Tänk vilket liv att få växa upp på en sådan plats, att verkligen få bo mitt i naturen. Säkert ett hårt och tufft liv på många sätt, men också fantastiskt.
Det är häftigt att få befinna sig på en plats med en sådan historia. Tänk om man ändå kunde resa tillbaka i tiden bara för att få se.

Och att leva med alla dessa mygg alltså. Jag har läst att man gjorde upp rökeldar för att hålla myggen borta.

Under sensommaren besökte jag och barnen ett ställe som heter Gammlia och finns i Umeå. Jag har skrivit ett helt inlägg om det förut, men nu tänker jag återkomma till den dagen. Ett av ställena vi besökte på gammlia och som jag inte visade bilder från förut var nämligen denna;

En plats på gammlia är uppbyggt för att man ska få se hur samerna i Sverige levde och bodde.

Den sista bilden är på en skogssamisk timmerkåta. Den är uppbyggt efter en kåta från Malåtrakten. Rätt häftigt faktiskt att få se med sina egna ögon hur kåtorna faktiskt såg ut. Nu kan jag se platsen framför mig med helt nya ögon och visualisera mig denna timmerkåta utmed Sundtjärn.

Sånt där med projekt

Som sagt, tänk om jag en gång skulle kunna ro iland ett projekt!? En enda gång åtminstone? Näe, det går bara inte. Vår fina gamla kökssoffa, som Robins morfar köpte för rätt länge sedan, har jag haft planer på att måla om. Första sommaren blev det inget av, men i år har jag faktiskt tagit ut den och börjat på att slipa. Den stod väl mer och mindre hela sommaren och blev lite slipad på lite nu och då, aldrig långa stunder i stöten men som sagt lite här och lite där.
Men då kom det till det där att jag skulle bestämma mig för vilken färg soffan skulle bli. Nej då gick det i stöpet för inte kunde jag bestämma mig för det.

Skulle den bli vit? Nej det kändes trist. Blå kanske, som skåpet? Eller en annan blåfärg kanske, skulle det då se konstigt ut om den skulle stå bredvid det blå skåpet? Eller röd kanske? Ja det vore ju kul, fast ska den då vara samma röd som stolarna och också ha svarta detaljer..? 

Nej, det gick inte att bestämma mig, så nu står den tillbaka i köket, nästan färdigslipat, men omålad. Brunt är ju egentligen också fint.

Ett projekt som jag faktiskt rodde iland med är ju skafferiet. Fast jag trodde allt där ett tag att jag skulle få leva med skafferivaror lite över allt i köket och ett tomt stort hålrum i skafferiet. Det är så lätt då svänga med i sitt "braiga" mående och låta sig påbörja nya galna projekt för att sedan halka tillbaka ner igen och inte riktigt kunna plåstra om skadorna som blir.

Mitt fina röda skafferi är jag glad för. Även om det fortfarande finns lite att göra klart där inne så funkar det bra och jag blir glad utav att kika in där.

Vintervärld

Vänta nu här, är det oktober eller december? Det kändes lite smått chockartat att titta ut genom fönstret och mötas av denna syn. Otroligt vackert, men liiite väl tidigt kanske. Idag har det mesta töat bort och världen runt omkring fick tillbaka sin orangea/bruna nyans förutom vissa "fläckar" som fortfarande är vita.

Men igår som sagt, då var det vitt.

På min lunch tog jag bilen och åkte till den lilla tjärn som jag var och fotade vid under den vackra gnistrande hösttiden. Anade att det skulle vara väldigt vackert här även nu med detta tunna lager med gnistrande vit snö.

Sedan körde jag den lilla vägen tillbaka igen.

Denna dag har spenderats mesta dels inomhus, ute är det kallt, blött och blåsigt. Jag är så in i vassen trött. Vill helst lägga mig och sova bort hela dagen, stänga igen ögonen och öronen för bråkande barn som bråkar med varandra och ständigt söker efter mig och sliter och dra och frågar och frågar. Näe, jag vill bara få vara ifred.

Vintrig söndag

Det är söndag. Robin har brandjour och hela familjen har en bara vara hemma dag. Sådana dagar tycker jag om. Vi ligger länge och drar oss i våra sängar. Jag och Robin i alla fall, tjejerna leker i rummet intill och storebror har vandrat ner till nedervåningen och sitter inlindad i en filt i soffan i lekrummet och ser på tv.

I vardagsrummet ligger en svart vacker sammetsboll och sover. Ju mer vinter det blir ute, desto mer håller han sig sovandes inomhus. Tänk vad skönt om man kunde göra på samma vis. Vara ute nästan dygnets alla timmar om våren och sommaren, leva ute i den härliga naturen och bara gå in ibland för att äta lite eller om det regnar för mycket. Att om vintern krypa ihop på en skön fäll och sova. Vakna till då och då, äta lite, vandra ute för en stund och sedan gå in och sova vidare. Det skulle inte vara mig emot.

Tänk vad usel jag är på att göra klart saker jag börjat med. Men jag börjar att se ett hopp för dessa vantar som legat bortglömde i sin korg ett bra tag. Har bara en och en halv tumme kvar att sticka. Ja och fästa trådarna förstås. Vill gärna få använda dem i vinter. Inte är de så värst snygga, jo om man ser dem på håll kanske, men inte på nära. De är inte så jämt stickade, men för att vara mitt första stickprojekt på många herrans år känner jag mig väldigt nöjd med dem.

Sådana här lata dagar äter vi alltid frunch. Gröt, kokta ägg. smörgåsar, kaffe, fil. Jag som inte alls tycker om att laga mat tycker det är underbart och väldigt gott.

Jag har köpt ett par ullinlägg till mina fina skor. Efter att vi inmundigat vår frunch, barnen lekt lite till inomhus så tog vi på oss en hel hög med kläder, jag stoppade in mina nya ullinlägg i skorna och så vandrade vi ut.

Ute har det vips blivit vinter, eller om det fortfarande höst är frågan. Här skiftar det fort mellan det frostiga och det blöta. Hos oss har det snöat lite och det höll sig under nollstrecket hela dagen, så jag skulle nog säga att det är vinter. Känns som att det gick liite för fort att vintern kom. Det är i alla fall gnistrande vitt och väldigt vackert.

Jag får ofta frågan om jag tycker om vintern. Och ja, jag älskar vintern. Eller rättare sagt, jag älskar alla årets årstider och vintern är ju en av dem. Jag älskar att få följa med i naturens alla skeenden, hur det ena övergår till det andra och hur det nya tar liv. Det jag skulle önska är väl att sommaren skulle få en månad av vintern. Vintern är lite för lång och min kärlek till den håller inte riktigt hela vägen ut. Där i mars vill jag helst säga tack och adjö och välkomna våren med utsträckta armar.   

Barnen leker, Robin byter till vinterdäck och själv städar jag bort det sista höst och sommargrejerna. Det mesta hade vi redan gjort, men det fanns fortfarande mycket kvar att ställa in i förrådet. Nu är allt bortstökat och vi är vi redo för vintern.

Jag gick in och kokade varm choklad och varm svartvinbärssaft. Stoppade lite kakor i en burk, Robins nybakta kärleksmums i en annan och tog med allt ut och så satte vi oss på varma fårskinn och åt.

I morgon är det måndag och starten för en ny vecka. Undrar vad den kommer att ge?