Hur man än vänder och vrider på sig har man ändå alltid ändan bak.
Att vara förälder är inte direkt ett enkelt åtagande. Jag är nu inte i första hand Petra utan mammaPetra. Självklart måste jag ta hand om mig själv, men barnen kommer alltid att gå före mina egna behov.
Man måste nu lära sig att bli osjälvisk.
Att vilja få barn är förvisso rätt så själviskt, men det finns inget själviskt i att sköta om dem. Man offrar sin egen sömn, tid och välmående utan att få några större tack för det.
"Tack snälla mamma för att du drog mig på bobben hela vägen hem från förskolan idag!" Eller,
"Tack för att du åter igen lagat mat till mig!" Är något man väldigt sällan får höra. När jag städat lekrummet får jag mest suckar och stön som svar från min lille son för att jag förstört hans oordning.
Det är inte meningen att låta bitter, för det är jag absolut inte. Jag älskar att vara mammaPetra.
Ibland får man bara den känslan i att hur jag än gör så blir det fel. Då menar jag inte från barnens synvinkel utan i från hur man själv tycker att man borde vara som mamma eller pappa.
Gör man så, känns det som att det blir fel. Gör man istället si, blir det också fel. Som sagt; hur man än vänder och vrider på sig så har man ändå alltid ändan bak.
En mamma, jag kommer inte ihåg vem det var, sa att genom att hon inte hade ett fårskinn i vagnen till sitt lilla barn som "alla andra mammor" hade så kände hon sig som en urusel mamma.
Tänk vad en sådan tillsynes liten sak kan få en att känna sig dålig, det behövs inte mycket för att man ska känna att man gör fel.
En pappa skrev som en facebooks uppdatering för ett tag sedan;
"Att vara förälder är att konstant navigera mellan dåliga samveten." Ja visst kan det vara så. Det är svårt att veta hur man på bästa sätt ska pussla ihop jobb, familjen och fritidssysselsättningar utan att det ena ska bli lidande på grund av det andra.
När ska jag börja jobba? Hur mycket ska jag jobba? Har jag rätt att åka bort ett tag och bara var för mig själv?
Att vara den "perfekta" föräldern känns som ett helt och hållet ouppnåeligt mål. Det går bara inte. Frågan är ju om han eller hon finns över huvud taget?
Så vad vill jag säga med allt det här? Att allt ändå bara blir fel så det är bara att ge upp? Nej tvärt om. Du är en mamma eller pappa, men absolut
ingen supermänniska utan en helt vanlig människa. En människa som gör rätt och ibland fel. Självklart kommer du att måsta sätta dig själv i andra hand vid många tillfällen, att vara en förälder är att offra sig själv.
Men som sagt glöm inte bort att du är en människa med egna behov.
Min svärmor brukar ofta klaga på mig för att jag alltid ger mina barn mat först och till sist kanske även mig själv. Tänk vad mycket lättare det skulle bli om jag stoppade i mig själv lite mat först så att jag sedan fick mer ork och tålamod till att mata mina barn.
När jag har barnvakt till mina barn kan jag ändå inte riktigt slappna av, det är ju jag som har ansvar för mina barn, jag som borde ta hand om dem ingen annan. Vad hjälper det? Att gå omkring och ha dåligt samvete för att man någon gång ibland bara är jag.
Om du stressar sönder dig kommer ju ingen att tacka dig för det. Framför allt inte dina barn. Som jag sagt förut ja det är ett offer av dig själv att vara en förälder, inte alls bara på ett negativt sätt. Men du är fortfarande du, en människa. För att kunna ge behöver du också få.
