tack till DIG!

Måste bara skriva att jag har det nästan alldeles för bra. Tänk om livet alltid kunde fortsätta så här. Jag har fått känna hur det känns att ligga på botten och kravla runt i min egen skit förr om åren och dit hoppas jag aldrig behöver hamna igen.

Mina barn gör att jag mår så otroligt toppen. Nej inte så att jag går omkring och struttar på rosa moln utan att jag mår så där jämnbra. På en bra nivå helt enkelt.

Jag har så mycket i livet att vara glad och tacksam över. Min man. Behöver inte säga mer, du vet redan hur mycket du betyder för mig. Min mamma och pappa, som jag är så tacksam över att de bara bor någon kilometer bort från oss och som ställer upp i vått och torrt. Mina svärföräldrar, tack ni är bara helt underbara. Min övriga familj och släktingar. Är välsignad med så stor och välsignad släckt.

Sist men absolut inte minst, mina vänner. Det enda jag skulle önska är att jag kunde träffa er oftare och att ni kunde bo lite närmare..

Så tack till dig för att du finns! Du kanske inte alltid tror på det själv, men bara genom att du finns till gör andra glada. Det är lätt att hamna i det tänket att lilla jag har ingen betydelse i denna enorma folkmassa som finns över hela jorden. Det är så fel som det är skrivet! Du är visst betydelsefull, tro inget annat.

jeansköp bland annat..

Har länge suktat efter ett par nya jeans och igår (onsdag) bar det av mot den lilla staden Skellefteå för att införskaffa mig ett eller två par.

Kände i för väg att, nej detta kommer inte att bli bra för det goda självförtroendet. Efter att ha fött ut två barn känns det som att kroppen har, vad ska vi säga, förändrat sig lite. Inte på det sätter som är till någon fördel för att komma i ett par jeans., snarare tvärt om. Visste faktiskt inte ens vad jag skulle leta efter för storlek.

(OBS OBS! Varning för känsliga läsare!! Har du stora komplex för din kropp efter att du fött barn ombeds du att snabbt skrolla längre ned och titta på bilderna på mina fina barn i stället för att läsa det som nu ska komma..)

Jag vill inte på något sätt skryta, men jag upptäckte, till min förvåning, att jag faktiskt har kvar samma storlek på byxor som tidigare. Helt magiskt. Kände att det här var ju inte alls ett slag mot självförtroendet, snarare tvärt om.

Det som känns lite jobbigt är att jag känns som ett stort hån mot alla kvinnor som kämpar med sina kilon som de har kvar sedan sina graviditeter. Det är nästan så att jag skulle vilja lägga på mig några kilo för att kunna bli en i mängden och också kunna sitta och beklaga mig och hyta med näven åt de få som det knappt syns på att de fött några ungar...

Men ack nej. Jag är den jag är och får försöka att inte skämmas för det. Måste nog, istället för att skaffa mig fler "problem" ta hand om dem jag redan har. Så som att nästan ingen muskel i kroppen fungerar särdeles bra utan känns mer som några sladdriga trådar och att jag blir flåsig bara av att kliva upp ur sängen på morgonen. Nej det låter inge vidare och är inge vidare heller. Ska nog ta mig i kragen och hasa iväg till något gym av något slag..

Emylinda växer så det knakar. Storlek 56 är snart ett minne blått. Får se om hon följer samma viktkurva som sin bror, i så fall kommer hon knappt att hinna ha storlek 62.

Det är så mysigt att sitta och snacka med henne de tillfällen då hon är vaken (vilket faktiskt har börjar bli många fler och längre stunder). Hon tittar, skrattar och det ser verkligen ut som att hon försöker berätta en hel mängd med saker. Så söt! (..trots sin farfars frisyr ;) )

Elias älskar sin lilla syster och försöker pussa på henne så ofta han får tillfälle. Vilket kanske inte är så uppskattat av henne.

Åh jag är så kär i min lilla kille. Jo visst vi kan gå varandra på nerverna ibland. Men efter att vi varit i från varandra några timmar längtar jag något så kopiöst efter honom igen.

Tack och adjö för mig för denna gång. Ska inte säga för mycket, men känner att jag åter igen fått inspiration till att blogga.

uppdatering

Nej men vad tycks, ett nytt blogginlägg kanske vore på sin plats...

Är så usel på att sätta mig här nu för tiden, vilket kanske inte är så konstigt. Har lite mer fullt upp nu mera. Men lite "senaste nytt" bör jag väl ha tid med att plita ner.

Julen firades med buller och bång hos svärföräldrarna i Kristineberg. Det blev minst sagt en lite annorlunda känsla i år med fyra barn i huset (nej Simon du räknas nu mera inte längre som barn, även om du själv försökte hävda detta). För fyra år sedan firades julen där med noll barnbarn, för två år sedan med två och nu med det dubbla. Ska vi fortsätta i den här takten måste vi ligga i...
Nej bevare mig väl, jag lägger i så fall över ansvaret till Robins bröder, för här blir det inte några barn till....än på ett tag i alla fall...

Vi fick umgås massvis och äta massvis med godartad mat (vilket i och för sig alltid serveras om svärmor Siw har haft en hand med i matlagningen). På julafton fortsatte vi vår tradition att sjunga tillsammans alla Marksénsbröderna med fruar i kyrkan. Önskar nästan att jag istället fått sitta ned och titta och lyssna i år. Det kändes så sorgligt att detta år var det sista. Nästa gång vi firar jul i Kristineberg tillsammans står kanske inte ens kyrkan kvar...

Sedan gick julen och mellandagarna, Robin stack iväg på nyårs läger i Skellefteå och jag, Elias, Emylinda och Elina (Borgström) firade i all stillhet nyåret här hemma. Kände inte för något ståj och stim. Istället tog vid det bara lugnt, svullade i all enkelhet och började det nya året med att se på romantiska kostymdraman som Övertalning och Jane Eyre. Inte alls tokigt må jag säga :D

Det har varit lite kämpigt för vår lille kille att bli storebror. Han har blivit väldigt känslig och gnällig vilket lett till att jag och Robin har drabbats av svåra gnälleksem i öronen. Men jag hoppas inte det är något som håller i sig allt för länge, det har faktiskt börjat lugna ned sig redan nu.

Släng gärna upp en liten bön för min mage. Vet inte vad jag gjort denna gång för att lyckats med detta, men jag har gått och fått magkatarr igen. S U C K ! Det är inte till någon större fröjd och glädje och jag hoppas på att bli av med det fortast möjligt..

Är så lycklig över att ha en sådan fin man, två helt fantastiskt underbara barn. Detta är helt klart en bra början på detta år. Vi ses!