Något nytt och energirikt

Alltså ÅÅ vilken vacker värld det är ute just nu. Helt magisk. Jag har fått den roliga möjligheten till att få förverkliga en barndröm, att få lära mig om och umgås med hästar. Och i en av dessa vackra vinterdagar fick jag följa med Linda, som är ägare till de två hästar jag fått äran att lära känna, för att köpa och hämta hem två fulla släpar med hö. Logen som förvarade all hö var så extra vacker i den snöiga omgivningen.

Med hästtransporten så proppad med hö att det stack ut genom de få springorna.

Längst snöklädda vägar körde vi sakta hem med vår stora höskatt. Hem till dessa två skönheter.

Efter att allt hö var buret upp till höloftet i stallet fick vi följa med på en tur ut i skogen.

Jag känner mig så glad efter varje besök hos Linda och hennes hästar. Istället för trött och urlakad som jag kan känna mig efter att ha befunnit sig i sociala sammanhang eller på platser med många intryck, känner jag mig istället fylld av energi och har lust till så mycket i tillvaron. 

En kropp, ett liv en unik resa.

Ibland ska det ta en hel massvis med år för en att förstå vissa saker. Som det här med byxor till exempel. Vad som passar och hur de ska sitta för att både kännas och se bra ut.

Jag har alltid ogillat att köpa byxor, för det finns väldigt sällan byxor som för mig passar bra. Min kropp har dessutom varit rätt så formlös innan mina graviditeter skapade lite former. Jag har mest varit platt, krokig och konstigt (enligt mig) proportionerlig. Jag har alltid älskat kläder, men aldrig riktigt klätt mig rätt. Vad nu rätt är vete gudarna. Men jag vet att många av mina vänner mer än en gång liksom undrat vad jag i hela fridens dagar jag klätt mig i. Udda har liksom alltid varit min grej och är väl i och för sig det fortfarande.

En sak som jag dock önskar att jag hade klickat tidigare är tankarna kring min bakdel. Jag har aldrig gillat vad som skapats åt mig till för konstig kropp. Har velat förminska det som jag tyckt varit för stort eller gömt mig i förstora plagg för att dölja det som varit för litet. Modet när jag gick i gymnasiet på byxor var att de skulle vara så lågt skurna som det bara gick. Höftbenen och översta delen av troskanten skulle gärna visas. Kan nu inte riktigt förstå det sköna i att ha sådana byxor. Men det där med att plagg ska sitta skönt är väl inte något som direkt är av hög prioritet i ungdomens tider.
Detta mode har hängt med mig och jag har länge haft byxor långt ner på höfterna för att förminska intrycket av min kära bakdel. För vem vill ha världens längsta rumpa liksom? Först nu i snart förti års ålder har jag upptäckt den oerhörda lyckan i byxor med hög midja. Finns ju ingenting skönare.

När man har en midja som sitter högt är det roligt att få bära plagg som markerar midjan.

Med sjalen på sned vill jag också visa min galet, underbart, sköna, nya frisyr. Jag är ju egentligen ingen som trivs i långt hår, men jag tycker ändå om att ha lite längd för att jag tycker att det är snyggt. Provade nu på något för mig helt nytt. Att ha både ock. Långt och kort. Vilken salig lycka.

Trivs som bara den i denna halvknasiga frisyr. Jag har typ världens bästa frisör som alltid är på alla mina nya småtokiga idéer. Att min utväxt med orangefärgade hår dessutom inte fått en sådan skarp kant utan mer fått en fade gör det hela än mer bättre.
Tänk att det skulle ta så många år för mig att vara nöjd med mig själv. Nej jag är inte perfekt, men jag är den jag är och har lyckats bli nöjd i hur jag ser ut, ful och fin, det är jag det, utan att det är något dumt i det.

Hoppas att du kan hitta en förnöjsamhet i ditt eget utseende. Börja med dina egna tankar om dig själv. Se inte det du inte har, utan det du har. En kropp, ett liv en unik resa.

I det lilla

Höstfint i höstdagar. Formen på ekens blad är så fin tycker jag. Nästan finast av alla blad. Typ i alla fall.

Minstlillan och jag är småfebriga och sover, ser på tv, vilar och småfixar lite med sånt som är lättfixat under veckans vardagar. Under helgen piggnade vi båda till och for fram i vanlig fart. I morgon är det återigen vardag och jag känner mig egentligen inte ännu riktigt hundra. Det är som att min kroppstemperatur riktigt har hamnat i fas och jag går omkring och känner mig småfebrig utan att ha feber. Aja, det ska nog gå bra ändå, får ta det lite lugnt på jobbet helt enkelt.

Höstnatur är så fint. Har samlat in och torkat det som går att torka och lagt vissa saker på fat bara för att jag tycker att de är så fina. 

Eterneller vilken läcker blomma. Har haft dem hängande i ett mörkt rum på tork en tid, men nu har de fått komma fram i ljuset.

Sovande katt. Så fin. Mysig att ha intill sig då man själv vilar.

Har stickat ett par halvvantar till storasyster att ha ute i hösten. De är nu klara och jag har tänkt få en bild på dem i bruk. Hoppas på att få till det i veckan.
Hoppas att du får en fin vecka! Släng en blick på ett vackert höstlöv så ska du se att livet blir allt gladare. Det är i de små sakerna man kan se de största miraklerna.

Lediga måndagstankar

Pannan har stannat under natten och köldgraderna ute gör att husets innetemperatur inte direkt är särskilt varma. Sicken tur att det finns hemstickade tjocksockor att klä in fötterna i och varma ullfiltar att krypa in under. Måndagar efter att jag jobbat helg brukar vandra förbi i ett slags töcken. Jag älskar verkligen mitt jobb, det är det här som jag är bra på och vill jobba med. Men de helger man jobbar innehåller så många arbetstimmar dessutom med så få personal. Det är tufft att ha allt detta ansvar över så många människoliv som man har under helgpassen och när helgen är slut och jag slappnar av faller jag ner i en slags trötthet och orkeslöshet.
Men denna måndag känns faktiskt allt helt ok. Känner en förnöjsamhet och inte alls denna förtvivlande önskan att bara dra något gammalt över mig. Tänk ändå, en lång ledig skön måndag.

Våra många fina prylar.

Ute målas naturen in i en vit gnistrande magi. Älskar denna tid då höstens färger blandas med vinterns vita kalla.

Efter en lång långsam förmiddag inne vandrar jag och minstlillan ut på vår gård för att ta itu med sådant som ännu inte ordnats klar med inför vintern.

Denna plätt av vår gård används inte alls av oss. Det är bara en grönyta som bara finns och som vi kör runt med gräsklipparen på då det behövs. Här är det mycket mygg och platsen känns allmänt ogästvänlig. Nu vill jag att denna plats ska få bli en älskad plats och mina planer för den ska skrida till verklighet. Hoppas jag i alla fall. Skog och sly hoppas jag ska röjas till våren så att mer sol kan lysa här och mer att röjningen också gör att det blir mer luftigt och mindre vänligt för myggen.
Här vill jag skapa en plats för odling av grönsaker, rotfrukter och blommor.
Då jorden i Skogshägna är full av sten och det går inte att ta ett enda spadtag utan att drabbas av vibrationsskador av alla stötar mot småsten, storsten eller baultasten har vi planer på att bygga uppåt. Nu håller vi på med att lägga ut tidningar, som mina föräldrar sparat åt oss under sommaren, ut över platsen där landet ska vara för att kväva gräset som annars där växer. För att inte tidningarna ska hinna blåsa bort innan snön kommer har vi lagt små jordhögar här och var.
Tanken är att vi ska lägga avbarkade trädstockar i två kvadrater och sedan skopa dit jorden. 

Jag har under många år inte vågat mig på att börja något större projekt då jag vet att jag då och då faller och inte klarar av att fortsätta och avsluta. Nu är jag less och vill inte längre begränsas av detta. Om jag känner att jag vill skapa något, varför då inte våga kasta sig ut och prova? Även om jag vet av gamla erfarenheter att det ibland misslyckas. Men man kommer ju aldrig mer framåt om man ständigt tittar bakåt.
Så nu vill jag börja. Våga att börja. Låta det ta den tid det tar och sedan en dag kanske få njuta av det som vuxit sig fram. Längtan efter denna odlingsyta och växthuset som vi vill bygga här är för mig så stor.