Att fynda skor second hand är inte det lättaste. Hittar man några skor man tycker om är de sällan i rätt storlek, eller inte alls sköna. Jag tycker att det över huvud taget är väldigt svårt att hitta några skor jag vill ha till och med i en skobutik. Därför blev jag så otroligt glad då jag hittade detta par på Myrornas som är på översta bilden. Exakt rätt storlek och dessutom sköna till priset av 70 kronor. De grön/blå byxorna, lillans och storebror kappor är köpa på samma butik.
Lillan blev som en gossig liten björn i sin kappa. Tyvärr kunde storebror inte ha sin, den får vänta till nästa vinter, men jag tyckte att den var så fin och för priset 30 kronor (!) så kunde jag inte låta bli trotts att jag tyckte att den såg lite stor ut.
I veckan har vi gjort premiärtur på spark och storebror har testat sina skidor för första gången denna vinter. Elias var jätte duktig på att skida, men sparkturen var ingen fröjd. Det var så grusig så det gick inte alls.
Jag vill inte få er att tro att vi har det så idylliskt och trevligt jämt. Det blir lätt att man bara fotar det man tycker är vackert och lämnar stöket och kaoset utanför bilden.
Efter att jag upptäckte att det inte alls gick att sparka, vägrade lillan att kliva ur sparklådan. Storebror kom på efter att han kommit hundra meter bort att nej nu var han för trött för att orka skida tillbaka igen.
Då jag skulle gå i väg och hämta honom blev lillan arg och tyckte att jag inte fick lämna henne, men hon orkade absolut inte gå med mig. Jag hade nu två skrikande, gråtande ungar på varsitt håll och stod där själv i mitten och visste inte hur jag skulle vända mig. Efter att jag tills lut fått in ungarna grät och gnällde de i över en timma, ingenting jag gjorde blev bra. Jag hade jobbat på förmiddagen och var redan efter det trött, detta var bara för mycket för mig att orka med.
Ibland kan det kännas som att alla andra mammor ser ut att vara så duktiga på det de gör. De har fina hem, heltids jobb och har ändå ork att pyssla och baka med sina barn. Många gånger ser man bara till allt det där perfekta som alla andra tycks ha och inte det där bakom kulisserna.
Jag tror att i fall man skulle fråga de flesta mödrar så skulle nog alla skriva under på att de någon gång funderat kring i fall de egentligen passar som just mamma. Jag kände då så när jag tillslut bara skrek rakt ut att
"nu får ni sluta gråta och gnälla och bara hålla tyyyst!!!"
Jag tror att alla kommer till en gräns då man helt enkelt inte orkar ta något mer. Ofta känner man att jag måste nog vara den enda som byter i hop så här, ingen av de perfekt sansade kvinnorna i min närhet kan ju göra så?
Jag tycker att man ska våga vara människa och en människa är inte perfekt. Det viktiga i fall man råkar bryta ihop på barnen är, tycker jag, att man sedan säger förlåt och pratar om vad som gick fel tillsammans med barnen.
