Det blev vår, det blev vinter, det blev åter vår och nu lever vi i förhoppningen att våren stannar kvar. Som alla andra år. Efter vad som kändes som att vintern äntligen slätt sitt grepp om oss började det storma, snöa och blåsa i en ren vansinnighet. Skolskjutsarna blev inställda, barn och lärare satt insnöade i sina skolor. Mina äldre barn fick lämna sina skolryggsäckar på skolan och pulsa hem. Mötte dem halvvägs. Sicka trötta, blöta, sura barn jag möttes av. Försökte med uppmuntrande stämma säga att de borde vara glada att de inte behövde gå hem varje dag, att man minsann förr i tiden gick mycket längre sträckor än detta vareviga dag. "Vi lever INTE förr i tiden!" Utbrast sonen, som inte alls tyckte sig känna någon tacksamhet över mina försök till positivt tänk.
Jag lever själv i någon slags tid mellan vinter och vår. Efter tid av sjukskrivning, utmattning, nertyngd av försäkringskassans oförstående hand, arbetsträning, njurstenssmärta, hjärntrötthet, oförmåga. Har jag nu vandrat in i en annan typ av liv. Uppsagd från mitt arbete som undersköterska blev jag för cirka en månad sedan och plötsligt känner jag mig fri. Acceptansen att jag inte klarar av att arbeta som undersköterska, i alla fall nu, och att jag tvingas till att tänka i nya banor är en utsträckt hand som jag är glad att jag tog. Jag känner mig lättare som människa över att jag nu och en tid framöver "bara" kan vara hemma och inte behöva bevisa mig själv för någon.
Länge har jag gått med den känslan av att det liv jag försökt leva snart ska brista. Jag har försökt och försökt, kämpat och kämpat för att klara av att leva på det sätt som man "ska". Med ska menar jag på det sätt som jag har känslan av att vårt samhälle tycker att man ska leva på. Jobba, gärna heltid (för hur annars går det med pensionen ?!?), kliva upp om morgnarna i säng på kvällen, aktiviteter för barnen, laga mat varje dag, städa städa städa sluta aldrig att städa, renovera hus, sträva framåt, pussla med tider med den man valt att leva med för att hela tiden sluta med att man måste gå om varandra. Osv.
Snart brister det, men än så länge går det. Så har jag tänkt tills att det tillslut brast. Många gånger till och med, mindre och större bristningar men som alla gett bestående ärr. Varje gång har jag kommit tillbaka, trott att nu ska det gå. Tyvärr går det nu inte mer, jag orkar inte längre.
Jag är inte och kommer aldrig att bli en morgonmänniska. Inte kan jag heller varje dag gå till jobbet, göra det som krävs där, hämta barn, komma hem, laga middag, diska undan, aktivera barn, natta barn, själv gå och lägga mig. I perioder kanske, men inte månad ut och månad in. Jag är en konstnärssjäl som i eufori gör allt i lust och vilja i några dagar, faller in i en orkeslös viljelöshet, precis allt är tungt, tråkigt och energikrävande. Hoppar ibland in i en slags bubbla där bara jag och mitt göromål finns, hunger finns inte, människor omkring mig önskar jag nästan upphörde att existera och att tid ej längre fanns. Sedan kommer sängen och dess grubblerier och tankar av det slaget att det finns ingen som är lika misslyckad som jag, inte finns det n å g o n t i n g som jag klarar av. Min man vill jag ALLTID ha i min närhet. Korta stunder kan vi vara på olika platser, men att bara få ha små stunder av tid tillsammans någon gång under helger får mig att må förfärligt dåligt.
