Läkande stickning

Tog mig en liten promenad upp till en ödegård som min farbror äger för att fota mina nystickade sockor. Jo det är så att jag stickar rätt så mycket i dessa tider. Till ett stort lidande, måste jag dock erkänna, för mycket annat i hemmet som hamnar på efter slänten. Det är i vilket fall väldigt, vad ska jag säga, givande att låta händerna få arbeta medan kroppen sitter stilla. Att få se något växa fram, att få arbeta med något, låta de vackra garntrådarna snurras samman och bli till något vackert och användbart. Då känns det inte längre lika uselt att inte ha orken till att fixa allt det där andra. 

Det var en väldigt vacker dag att få vara ute och fota. Tycker dessutom mycket om gamla vackra gårdar likt denna. Vemodigt och vackert på samma gång. 

Vinterfint i utmattningstid

 

Utmattning. Det är svårt att leva med. Den gör det svårt att hantera och förstå sin egen kropps signaler. 

På morgonen när jag tagit mig ur sängen, gnuggat morgongruset ur ögonen och fått på mig kläder känner jag mig helt och hållet fulladdad. Känner mig taggad för dagen som ska komma. Börjar jobbet och "krigar på" som en helt vanlig arbetsdag brukar se ut. Svårt att göra så mycket annat då man känner sig precis "som vanligt" och liksom mår bra. Tre timmar senare är mitt arbetspass slut och då är det liksom som att energin bara plötsligt rinner ut kroppen. Från 98 % till 7 %. Tar mig hem (ibland gråtande, ibland nynnande, ibland helt neutral) till ett tyst hus. Försöker sova och "starta om" hjärnan, vilket inte funkar då tankarna i skallen beter sig som en övertrött unge som springer omkring  utan att vilja stanna. Efter att hela arbetspassets händelser spelats upp i huvudet och bearbetats (eller vad som nu gjorts med det..?..) kommer plötsligt hjärnan på att, men ja nu är du ju hemma själv och kan göra precis vad du vill! Kul! Inte går det att vila med ett huvud i vilket det "poppar upp" en massa trevliga göromål i.. Sedan går dagen så, upp och ner, upp och ner. Typ så. Kan få enorma stresspåslag då jag sitter eller ligger stilla. Kan känna en stor glädje för den syssla jag håller på med till att helt tvärt bara tappa all lust och ork mitt i det jag håller på med. 

Det är svårt att veta hur man riktigt ska bete sig. När inget av kroppens reaktioner riktigt är logiska.    

Det bör lida mot advent. Jag vet inte, känner mig inte all sugen på jul. Kan sitta och njuta av bilder i tidningar på vackra julhem eller se hur det adventstökas i hemmen jag följer på Instagram. När det kommer till vårt eget hem känner jag mig inte sugen alls. Skulle inte vara något emot att ta November en omgång till och då ha ännu lite tid på mig att kanske börja längta. Vilket är ju helt emot mitt vanliga jag som brukar trampa och stampa i julens startgropar i längtan efter att få börja, ibland händer det även att jag tjuvstartat. 

Tja, det blir som det blir. Gissar att jag snart ändå trillar ner i det stora "julmyset" för att inte lämna stället förrän Knut tittar ut. 

Vardagsrummet har nästan fått sina väggar färdigtapetserade. Den jobbiga biten där bokhyllan sitter är i alla fall klar, vilket känns oerhört skönt. Alla böcker är avdammade och tillbakaställda, inga bokhögar finns längre kvar att snubbla över på golvet. 

Tycker om det där med att ha en bokhylla runt en dörr. 

Känns skönt att ha en fin och städad del av huset, då resten är full av stök. 

Ja fy bubblan. Ute är det i alla fall väldigt vackert med lite snö, sol och gnistrande frost.

Fick ett litet il och gjorde det lite adventsfint på bron. Nu fattas det bara några ljusslingor att tända i dessa mörka tider. 

Bakande barn

 

Jag låg till sängs med blixtrande huvudvärk och enerverande magkatarr då jag hörde röster från mina två äldre barn som just kommit hem från skolan. "Mamma, får vi baka?". Var alldeles för trött och inne i min egen värld och liksom mumlade till svar "Mjao, det går väl bra.." Oroade mig för hur köket skulle se ut och små barnfingrar brända av varma plåtar, men orkade inte liksom bry mig tillräckligt för att säga nej. Gled sakta in i min egen skugga och vaknade upp någon timma senare. 

I köket luktade det gott av nybakade muffins, nästan inte ett stök och en kakdeg som de behövde hjälp med att knåda ihop mer ordentligt för att kunna formas till avlånga rullar. Tänk vilka fantastiska ungar alltså. 

Bakat tillsammans med barnen har jag gjort sedan de var väldigt små. Har fått höra att jag är så duktig som gör så mycket med barnen, särskilt att jag bakar med dem. Själv har jag aldrig tyckt att det varit någon "duktighet". För mig har det istället varit en form av överlevnad. 

De flesta barn vill ju få göra något tillsammans med en vuxen. Vilket kan tära mycket på båda parter. Mina barn har haft en förmåga att förfölja mig vart än jag går och velat göra samma saker som jag, eller att jag ska göra samma saker som de. Jag tycker så förfärligt lite om att leka, vilket barn annars tycker jättemycket om när vuxna är med och leker, för att då slippa leka och istället hitta något att kunna göra tillsammans som vi båda tycker om så har det blivit att baka. 

Bakning tillsammans med mina barn blev en perfekt sysselsättning för att få vardagen trivsam. Och genom att de bakade så pass ofta så blev de rätt så duktiga på det och nu klarar sig fantastiskt bra själva i köket. Sicken tur att jag inte orkade säga nej till denna bakning och fick denna glada överraskning. 

Frost och Mumin

Som jag älskar frosten. Den gör världen så skimrande vacker. Eller nej där i juni och i augusti då har jag inget alls övers till frosten då den lätt förstör alla odlingar som jag så länge kämpat med att odla fram. Men nu i november, då är det så gudomligt vackert. 

Älskar denna Muminmugg. Tycker att stämningen i den är helt magisk. Det svartvita med de orangea detaljerna. Alla i familjen har en egen Muminmugg, en som passar var och en av dem. En liten överraskningsgåva från mig till dem. 

Dessa vackra blomster som förut bestod vita små blommor har nu istället dekorerats med små vita kristaller. 

Kålen har också blivit frostnypen. Jag tycker kål är så gott i så många olika rätter. Tyvärr är jag den enda i vår familj som är förtjust i det, så det tar ett bra tag att äta upp. Dessutom vem du ju hur mycket jag tycker om att laga mat... 

Gjorde kålchips härom dagen. Så gott och krispigt! 

I skåpet står familjens muggar på plats med husets andra muggar. Jag vill gärna ha många olika muggar att välja mellan då kaffet ska drickas. Muminmuggarna tar jag förstås bara den som är min. Kan du förresten gissa vem som är ägare till var och en av dessa fyra? 

Starkskör

 

För nio år sedan kom denna vackra tös till vår värld. Förvisso känns det mer som att hon skulle ha fyllt tretton, eller något åt det hållet, för hon är som en riktig tonåring. Hon har så många funderingar, tankar och känslorna ligger liksom utan på kroppen. Så skör och stenhård på samma gång. Vår lilla älskade gumma!

Tog dessa somriga bilder under en av högsommarens sköna dagar. Hon hade länge tjatat om att få en sidecut och jag var rätt motsträvig mot detta förslag måste jag erkänna. Jag älskar hennes blonda vackra hår precis som det är. Hon fick sin vilja fram till slut, som nästan alltid då hennes hink med envishet inte har någon botten. Innan klippningen fick jag ta dessa fina bilder på henne som tack. 

 

Lite nytt i tillvaron

 

Tapetseringen i vardagsrummet är igång. Jag har gjort en sån där "skuffar alla möbler åt ena sidan av rummet" och tapetserar eftersom i den del av rummet som är fritt. Lite bökigt, men det funkar. Halva rummet är nu klart. Hoppas på att få gjort i alla fall halva andra halvan under helgen som kommer. Tapeten känns så rätt!

Ute är allt alldeles mättat på vatten. Blött, blött, blött. Undrar om mina vårlökar jag satte där i september har ruttnat bort i den sura jorden. Aja, det är väl det minsta problemet man kan ha då det kommer till för mycket blött. 

Det har varit strålande sol nu några dagar. 

Men som sagt, översvämningar utan dess like. Nu har det i alla fall sjunkit rätt så mycket. Se på stolparnas mörkare ränder. Där låg vattennivån nyligen. 

Översvämningar kan skada rätt mycket i sin framfart, men det är ändå rätt så häftiga att skåda.