sova säng..

Då var alla småbarnskalas slut för denna månad. Idag har vi varit och firat lilla söta Elliots 1 års dag. Lowa (2 år) fyller år i början på månaden, Elias (2 år) i mitten och Elliot (1 år, som sagt) där mot slutet så det blir mycket barnkalasande denna månad.
Jag hoppas dock inte att det blir så att vi kommer att känna att vi måste överglänsa varandra med våra barns kalas. Tack och lov känns det inte så, inte för mig i alla fall.

Jag och Robin har börjat försöka lära Elias att sova i spjälsängen utan grind. Det dröjer ju inte så länge innan bäbisen kommer ut och behöver spjälsängen och jag håller på att måla Elias växasäng så det är dax för han att börja vänja sig. Dessutom börjar det bli för tungt för mig att lyfta i och ur honom över grinden.
Meen det går inge vidare. Som ni fårstår så är ju ungen "instängd" i sängen när grinden sitter där så han tar sig ingen stans på egen hand. Det har gått hur bra som helst att lägga honom, först läser vi bok, ber Gud som haver och säger vi älskar dig och go´natt. Han har sedan lagt sig till ro och somnat själv på en liten stund. Nu när vi tagit bort grinden är han ju helt plötsligt fri att hoppa i och ur hur mycket han vill, vilket han gör heela tiden. Det går inte för honom att ligga kvar i sängen.
Det går heller inte att resonera med honom utan det slutar med att vi sätter tillbaka grinden, han får stå där och skrika en stund och lägger sig sedan själv och somnar.

Kanske känner han sig otrygg när det inte längre finns någon kant på sängens ena sida, det kanske känns som att han ska trilla ur den, eller..? Näe vi vet inte. Kanske går det bättre när han får prova att sova i växa sängen som är bredare och har kanter på båda sidor, men som han ändå själv kan klättra ur.

Ja vi får se hur det går. I värsta fall får vi väl införskaffa oss en spjälsäng till helt enkelt :/

Fortsättning följer..

Tant eller inte tant?...Det är frågan!

Har idag varit och besökt barnmorskan. Bäbisen mådde fint och det känns ju väldigt skönt att höra. Järnvärdet hade hör och häpna gått upp (...i...säger man i? ah ni förstår..) i den lilla modern. Jag vet intresseklubben antecknar (..oj det var länge sedan det uttrycket kom ur min mun, eller fingrar som i det här fallet) men när jag var gravid med Elias sjönk det hela tiden, hur mycket järntabletter jag än åt. Tack och lov höll magen helt prima för det den gången, men nu är den inte den samma. Har haft så mycket problem med magkatarr sedan jul så lite järntabletter på det är ingen höjdare. Så för mig är det ett riktigt glädjeämne.

Robin påpekade idag "Petra du håller på att bli tant!", när jag satt i soffan med en fånigt lycklig blick, med stickningen i högsta hugg och väntade på att programmet efter tio äntligen skulle börja om efter sommaruppehållet.
Jag vet inte om just detta gör mig till tant, men det har uppenbarat sig lite småsaker här och där som gör att jag börjar att inse att jag faktiskt håller på att lämna ungdomstiderna och närma mig medelåldern. (Oj hjälp, ska jag verkligen sitta här och erkänna en sådan sak för alla mina vänner...)

Som att jag direkt när jag kliver upp bara måste sätta på radion, P4:a så klart, morgonpasset i P3 börjar kännas lite för skränigt för min smak (lyssnar dock på det ibland i alla fall), rix eller mix existerar inte ens i min tankegång.
Tycker absolut inte om mina lågt skurna byxor, som jag förut älskat, vill mycket hellre att de ska sträcka sig en bit upp mot midjan. Nej för allt i världen inte så att de ska vara uppdragna nästan under brösten så att det ser ut som att det enda man har är en enda stor rumpa. Nej bevare mig väl, så mycket tant är jag inte. Oj hjälp den dagen fasar jag för.

Tant eller inte tant, det spelar väl egentligen ingen roll. Jag har faktiskt börjat att trivas med mig själv. Älskar vårt liv, hus (trots dess skavanker som vi egentligen borde ha fixat för länge sedan) och mitt utseende det får jag väl helt enkelt drass med. Varför hela tiden längta efter att se ut som någon annan? Det gör en ju knappast lyckligare. Det är bättre att istället försöka lära sig att tycka om det man redan har. Jag är absolut inte på långa vägar perfekt och önskar vissa dagar att jag bara kunde hoppas ur min kropp och bli någon annan, men så måste det kanske få vara. Att helt och fullt tycka om sig själv är inget man gör över en dag, det är något man måste arbeta med under en lång tid.

Slutligen ett litet boktips. Det är en kort och liten bok så det är faktiskt i sanningens namn ett litet boktips, men med en stoor önskan att du skulle läsa den;

3 saker jag gillar

...det finns många många fler saker på min "gilla" lista, men nu ligger dessa tre alldeles högs..

1 Att vakna av en kram från min fina lilla Elias som samtidigt säger "gomollon mamma!". Låter inte det underbart så säg.

2 Hösten. Jag ääälskar hösten, de blåsiga, ruffiga, regniga, klara, soliga dagarna, hela paketet lixom.

3 Att bli kallad frugan av min man. Jag kan inte riktigt förklara det, men varje gång Robin pratar med någon och till exempel säger; "vänta jag ska bara höra med frugan vad hon tycker" pirras det som till av glädje i hjärteroten.

Måste avsluta med några av mina favorit bilder från den närmaste tiden;

Farfar och Elias på Lycksele djurpark.

Kusinerna tillsammans mitt i den härliga sommaren.

Far och son.


Här behöver ingen gravid kvinna gå omkring och vara orolig när doktor Elias finns i huset.

Vi har ju fått fira vår 2 åring, här pågår det tårtljusutblåsning för fullt.

Tänk att så många vill komma och hälsa på mig!! :D

Måste ju skryta över Robins mästerverk till tårta.

...

Jag kan inte kommentera mina egna bloggar..så irriterande...

lite "Petratankar"..

Livet rullar på. Trodde inte jag skulle trivas så bra som jag gör med att ha några timmar, tre dagar i veckan, ensam hemma utan man och son. Brukar ha enorm seperationsångest och mest tycka att det är tråkigt att vara hemma alldeles alen, men så känns det icket nu mer. Jag njuter!

Jag var ute och gick här om dagen. (Ok det var en lögn, det var faktiskt rätt så länge sedan.. Har gått och blivit så vansinnigt slö och tar bilen vart jag än ska, men vi kan ju lotsas att det var här om dagen för mitt goda samvetes skull..) När man är ute och går händer det lite då och då att man möter någon längst vägen som är på väg mot motsvarande riktning År det inte fånigt hur två människor beter sig när de möter varandra. Brukar själv ha svårt att veta hur jag ska bete mig så jag dömmer ingen.

Låt oss säga att du är ute och går och ser att du om cirka 100 meter kommer att möta en bekant. En som du inte känner särskilt väl, men vet vem han eller hon är och kanske till och med vet vad han/hon heter och jobbar, men inte så mycket mer.
Ska man bara fortsätta att gå rakt fram och lotsas som att det regnar och helt enkelt ignorera människan i fråga (vi kan i denna hypotes kalla människan för Alf). Eller ska man hälsa och när ska man i så fall göra det?
Ska man skrika "HEJ!" redan när man upptäcker Alf där 100 meter framför en. Eller ska man stirra på Alf från det att man ser honom tills att man kommer lite närmare och då kan hälsa. Eller ska man ta till den taktik jag ofta brukar ta till, att helt enkelt verka vara helt fascinerad av något längst vägen, ett träd, hus eller något annat intressant och sedan just när Alf är cirka 3 meter framför en sluta titta på det där otroligt farsinerade och istället rikta min blick mot Alf och glatt säga "hej!" och sedan vandra vidare. Eller ska man stanna och prata med Alf en stund och sedan gå åt vardera håll?

Det är kanske bara jag som funderar kring sådana "problem". Jag tycker bara att det är väldigt intressant att betrakta andra människor och se hur de reagerar och väljer att agera vid bemötandet med andra. Kanske beror det på att jag har så svårt med sådant själv, hur man ska bete sig i mötet med andra, så att det är därför jag tänker så mycket på det.. Vem vet..

jag lever :D

Nej vad tror ni? Är det är kanske dax att återgå till bloggarlivet :D

Vilken sommar vi har haft...kan inte klaga på vädret ett endaste dyft.. Det har inte funnits någon tid för Internet nu i mitt liv. Vilket kanske inte är något stort problem, men det leder till att att det inte skapas några nya blogginlägg från min sida. Jag hoppas ni över lever utan dem *haha* vilket jag har svårt att tro att ni inte skulle göra.

Jag har haft fyra veckors semester, jobbat en och haft två veckors föräldra"ledigt". Känns inte ett dugg fel. Vill så gärna att min son ska få vara hemma hela somrarna som vi fick när vi var små. Nu har jag jobbat fyra veckor och ska nu vara ledig i över ett år. Helt galet..
Vi har hunnit med att vara hemma och slappa, badat i massor, njutit i Släppträsk (jag vet namnet på stället låter ju helt galet konstigt, men jag kan säga dig att det är mycket, MYCKET vackrare där än vad det låter som), varit på hela lappisveckan och har fått umgås med massa härliga vänner. Kan en sommar bli bättre?

Tänk just nu för två år sedan låg jag på en säng på sjukhuset i Skellefteå med så mycket värkar att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sedan (efter vad som konstigt nog inte kändes som en evighet) hela tre minuter över midnatt behagade vår underbara fina kille komma ut till vår värld. Jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var när jag låg där med den alldeles nykläckta Elias på magen. Att han imorgon fyller två år är ju helt crazy. Har fått höra av mina kära arbetskollegor att tiden visst bara går fortare och fortare ju äldre de blir.. Helt plötsligt står man där och bakar student tårtan och undrar vart tiden tog vägen.. GAAAH! Nej sådan information har jag inte tänkt ta till mig. Så de så!

Vi har firat honom hela helgen. Hade skickat ut 7 inbjudingskort till 7 härliga barn och deras familjer och helt galet så kunde faktiskt alla komma. Är helt fascinerad över att vi fick in 25 personer i vårt vardagsrum. Elias var jätte glad över att alla barnen ville komma hem till honom. Trodde egentligen att han skulle tycka att det var jobbigt att så många skulle komma och riva och leka med hans leksaker, men så blev det inte alls. Jag vet inte hur många gånger han med en lycklig min sa; "Barna hälsa på Elias". Det enda tråkiga med att det kom så många är bara att man inte han prata med alla och få dem att förstå hur glada vi blev över att de kom.

Nej nu slutar jag för denna gång. Återkommer nog snart igen.. hoppas jag ;)