UVI

..USCH för det!!!

Men nu är den tack och lov (förhoppningsvis) väck med hjälp av pencilin. Efter att blivit nekad medixin har jag fått gå (gå och gå jag har knappt kunnat gå har mestadels legat till kojs eller suttit) med detta elände i sju dagar.

Den största utmaningen under denna tid var att repa den duett jag och Robin ska sjunga tillsammans på en av våra tvgudtjänster som ska visas i vår. Att stå och sjunga var helt omöjligt, men att använda magstödet var, dess värre, ännu mer omöjligt.
Tänk dig själv, vad väljer du? Att försöka använda magstödet, men att istället riskera att kissa på dig stup i ett. Eller att istället skippa magstödet och försöka pipa fram någon slags sångröst med hjälp av bröstet.
För att inte skämma ut mig totalt bland mina härliga musikvänner (även om de är mycket goda vänner och skulle säkert ha stor förståelse om det skulle inträffa, så kände jag ingen större längtan efter detta otrevliga inslag) valde jag alternativ två. Efter att jag hört den burkiga "förinspelningen" av vår duett kände jag dock en stark övertygelse att aldrig mer ställa mig bakom en mick och sjunga sola. Det lät helt enkelt FÖRTÄSKIGT!
Jag vet ju inte hur min sångröst låter vid andra tillfällen. Har inte hört mig själv sjunga förut så jag vet inte om jag egentligen kan skylla på att jag inte kunde använda magstödet, men för min egna självkänslas skull gör jag det. Eller det lär väl visa sig tillslut, nej usch så hemskt....

Bra eller usel sångröst, jag kommer ändå alltid att älska att sjunga. Att sjunga är en stor del av mitt liv....En dröm är en dag ta sånglektioner. Får se, en dag kanske det inträffar...