En plats med minnen

 
En vacker vårvinterdag åkte jag och Robin till Sandsjön. Som barn och som tonåring spenderade Robin många veckor av somrarna där. Hans mormor och morfar hade nämligen sin sommarstuga vid denna vackra sjö. Vi har många gånger tänkt åka dit, men det har lixom aldrig blivit. Idag är det Robins morbror som rår om stugan.

Oj vilken vacker plats. Nu är det ju snö överallt så det är svårt att se hur sjön egentligen ser ut, men jag kan tänka mig att den måste vara underbar.
Riktigt impad blev jag av Robins morbror som verkar vara väldigt duktig på att bygga både ett och annat. Blev helt förälskad i den lilla timrade stuga, som sedan visade sig vara ett dass, som stod där ner mot sjön. Timrade och dessutom hemmasnickrade stugor gör att det nästan skuttar till av lycka inom mig. De är ju en så otroligt vacker snickarglädje.
På denna plats fanns många fina detaljer. Vi fick en inbjudan att komma tillbaka till sommaren, vilket vi självklart ska göra.

Det är häftigt att gå på en sådan plats, som man vet har så oerhört många minnen. Man kan nästan se framför sig och känna dessa sommarminnen susa kringom en.
Robins mormor och morfar dog åren innan jag och Robin träffades och det känns så sorgligt att jag inte fått träffa dem. Att inte själv fått se dem, höra dem, prata med dem. Nu finns de, för mig, bara i andras minnen, möten och beskrivningar av dem.
Satt en tag och läste i en skrivbok som morbroderns fru införskaffat efter de första år hon tillbringat med sina svärföräldrar i denna stuga. Hon hade blivit less på detta eviga gnabb om huruvida den där stora rödingen blev fiskad i den där lilltjärn i förfjol eller för-förfjol, eller näe si, he måst ha vari i fjol... Eller "det var ju den där torsdan då he regne så mycke. Torsdag!?! Näe si, int var då de en torsdag inte!" Det var ett ständigt gnabb som nästan aldrig gick att få veta vem som egentligen hade rätt. I och med att denna bok införskaffats blev det i alla fall lite lättare.
Det var så häftigt att få sitta och hålla i och läsa denna bok. På denna plats har ju Robins mormor och morfar levt och här finns dessutom mormor Thyras egna handstil. Dessa ord är som ett fotografi. Ett fryst ögonblick. Tänk om man kunde dyka ner i dess dåtida nutid och för en stund se dem leva, se hur de hade det. Uppleva denna plats jag sitter på just nu hur den var då.
Dessa två människor är en stor del av min mans liv, av hela hans person. En bit jag inte haft möjlighet att dela med honom.