Denna eviga mat och dessa eländiga krav

Alltså om det inte var för det där med mat så skulle jag bjuda hem folk så mycket oftare. Det är inte det att jag är snål på något vis och inte vill bjuda på mat. Nej det är att jag tycker att det är så otroligt jobbigt att laga den. Jobbigt att planera, handla in och laga. Jag är heller inte alls duktig på att laga mat och har inte något intresse av att bli det. Jo självklart skulle det vara roligt att kunna, men det är mer att jag önskar att jag kunde det än att jag faktiskt strävar efter att bli det.

Jag tror inte att mina vänner och familj som kommer hit blir sura eller inte vill komma bara för att jag inte skulle bjuda dem på mat, eller inte särskilt lyxig god mat. Det sitter mer i mig själv, jag tycker det är jobbigt med mat. Ok om man skulle behöva laga mat tre gånger i veckan och dessutom kunna klara sig på att äta lika många gånger. Inte detta ständigt återkommande lunch, middag, lunch, middag, lunch, middag... Nej, jag vill helst slippa.

Idag bjöd vi hit mina föräldrar på pannkakslunch. Pannkakor, vispad grädde, skogshägnablåbär och hjortronsylt. Trots att pannkakor kanske inte är det mest lyxiga man kan tänka sig, kändes det faktiskt riktigt lyxigt. Och sällskapet gjorde en riktigt stor del av det.

För mig handlar det om mat, men jag tror att var och en har något sådant hos sig själv som de brottas med.
Jag tror att det jag måste göra är att sänka kraven. Varför skulle det vara så dumt att bjuda på pannkaka? Varför känner man sådana krav på sig själv och får för sig att andra skulle ta illa vid sig av att de förväntas få något som jag inte kan ge?

Det blev en väldigt mysig lunch och vi alla hjälptes åt. Storebror vispade smeten och grädden, lillasyster hjälpte till att duka och välja servetter, pappan stekte pannkakor och jag fanns där lite överallt.

Till kaffet åt vi mormors hemgjorda och dessutom nybakade bullar.