En höstdag gick vi över till våra grannar, min farmor och farfar. Min lille kille var tre år. En välbekant doft möter en efter att man först fått slita och smälla lite i ytterdörren för att först öppna den och sedan få den stängd. Min lille kille sprang genast fram till den leklådan som alltid stod på samma plats och du blev så glad över att vi kom.
Ett leende var alltid det första som mötte mig då jag träffade dig.
Svartvinbärssaft, kaffe, farmors underbart goda skorpor och kakor. Du ville alltid få bjuda på något att äta. Det var alltid så hemtrevligt att få sitta i farmor och farfars kök.
Du var alltid intresserad av att få höra hur det var med mig och så lätt att prata med. Trots att vi är så många barnbarn såg du oss var och en för den person vi är. Jag vet att jag ibland gjort dig och farfar ledsna då jag klätt mig i konstiga kläder och stora örhängen, men jag har ändå alltid känt att du varit så stolt över mig.
Både som barn och som vuxen älskade jag att få hälsa på hos er.
Din förkärlek till gamla skruttiga hus är en ådra som jag fått ärva.
Denna helg har jag tagit ett sista farväl av min älskade farmor. Jag har fått ha dig då nära så länge och aldrig riktigt trott att du skulle försvinna.
Hälsade på dig i dina sista dagar i livet. Jag gick fram till din säng, fram till dig. Du såg så liten och gammal ut. Jag tog din hand, du vaknade till, såg på mig, jag sa "hej farmor, det är jag Petra" du log mot mig och slöt sedan igen dina trötta ögon.
Det var mitt sista leende från dig.
Du är så älskad farmor, av så många. Det gör så ont att du inte längre finns här hos oss. Samtidigt som jag vet att du har det så mycket bättre just nu hos din himmelska pappa. En Gud du alltid trott på och längtat till.
Tårar av saknad efter dig kommer länge att rinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar