Jag tänkte att en helg fri att göra vad man vill med sin bästa vän, min man som jag älskar över allt annat på jorden, att man då skulle få känna sig pigg och utvilad i mängder efteråt.
Vi njöt som bara den, gick på bio bara sädär, åt middag ute sent om kvällen, låg i sängen och tittade på tv, fick umgås med vår bästa gemensamma vän Elina utan att ständigt bli avbruten av något barn som ville ha något viktigt att förmedla, vandrade hand i hand genom snöiga gator och in i butiker för att fritt strosa runt.
Och ja det var härligt och ja vi saknade också barnen en massa, men njöt mest.
Men känner jag mig nu pånyttfödd? Absolut inte. Det är som att försöka betala tillbaka ett gigantiskt lån på några miljoner med några småslantar. Att försöka fylla ett svart hål, men det man försöker fylla med bara slukas och försvinner i tomma intet.
Jag älskar mina barn så otroligt mycket och är så tacksam för att vara så lyckligt lottat som fått äran att få ta hand om tre små liv. Jag vet att jag kommer att sakna denna småbarnstid.
Så jag ser med tacksamhet tillbaka på denna helg, att vi fick njuta av att bara vara vi två just då. Att det inte blev som jag hade som förväntan att den skulle ge mer energi och mirakulöst göra att jag skulle må helt bra igen, förstår jag ju nu att det var ju bara ologiskt önsketänkande. Men det var då absolut inte bortkastad tid för det, det blev bara på ett annat sätt.
I vardagen finns det också mycket att glädjas i, just nu i den magiska vintervärlden.
Och vilken glädje, sparkföret är just nu påtopp! Hihi, om du undrar varför minstlillan ser så tokig ut är för att vi glömde att ta med sparklådan då vi skulle lämna bilden på makens jobb och hämta hem sparken. Så jag fick ta och spänna fast henne på spraken, för direkt det gick för sakta ville hon hoppa av och gå. Hade dessutom glömt hennes skor hemma, så hon har mina tjocka vantar över sina egna tjocksockar på fötterna.
Min lilla gumma fyller idag en hel hand. Det är ju bara så stort, en hel hand! Hon blev grattad tidigt i morse av oss med paket, "vacker" sång och fika på säng. Hennes middags önskerätt var hemmagjorda köttbullar och dessa rullade hon under eftermiddagen nästan helt själv och bjöd mormor, morfar och morbror Joel på smarrig middag.
Min lilla klätterunge som jag umgås med hela dagarna. Jag kan bli som tokig på henne och önska att jag bara skulle få vara själv hemma ett par timmar eller så. Meeen så har hon ju också de mest fantastiskt gosiga kramarna som det bara inte går att leva utan.
Tänk vad det kan se fint ut hemma om man bara siktar in sig på små punkter i hemmet. Önskar ibland att jag alltid kunde gå omkring med en kamera framför ansiktet hela dagarna med siktet på allt det fina.
Tack för mig!
...Och ja just ja, det där hemska som i dag har skett. Det där som finns där ute i den stora världen. Den där otrevliga gubben som jag har svårt att se något gott i. Nej, det vill jag inte ens tänka på just nu.. Kanske en annan dag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar