Att köpa eller inte köpa, det är frågan.

 Vi har riktigt fina och mysiga sensommar dagar (jag vet, vill egentligen inte använda det ordet riktigt ännu, men det går inte längre att blunda för sanningen, sensommarens tider har nu infunnit sig). Robin har dragit iväg på det första av de två lägren och jag och barnen hittar på lite ett och annat här hemma, eller drar iväg på någon liten utflykt.
Igår hade vi en riktigt mysig dag med grannarnas i deras sommarstuga vid havet. Vi försöker helt enkelt dra ur det bästa ur de soliga dagar som finns.

Det är en sak som börjar gnaga och oroa mig en aning. Jag vet jag har snuddat vid ämnet förut, men det tåls att ta upp igen.

Barnleksaker.

Fick total ångest här om dagen då jag skulle köpa en "välkommen till världen" present till några av mina kompisar som just fött en bedårande son till denna värld. Jag visst inte vad jag skulle köpa. De har ju redan allting, eller i alla fall det mesta vad barnet och föräldrarna själva egentligen kan behöva.

Vill bara förtydliga att jag inte riktar detta inlägg specifikt till just detta specifika föräldrapar om nu kunnat lista ut vem de är, utan till alla i Sverige idag och speciellt till mig själv.

Om du tänker tillbaka på dina föräldrar och sedan deras föräldrar. Hur mycket leksaker hade dina far och mor föräldrar som sedan dina föräldrar kunde ärva och hur mycket har du kunna ärva från dina föräldrar? Och till sist hur mycket leksaker har du kvar från det att du var liten som nu dina egna barn kan leka med?
Det har eskalerat rätt så mycket, visst? Hur mycket saker kommer då våra barns barn att ha redan innan de givit dig sitt första leende?

Elias och Emylinda skulle klara sig fenomenalt bra på att bara få de saker som jag och Robin har kvar från vår barndom. Men jag kan avslöja för dig att de redan översållats med nya leksaker...

Hur kommer våra barn bli som vuxna när de nu som barn har allt ett barn kan drömma om? De behöver inte använda sin fantasi och lotsas att de klipper gräs med en gammal vagn, för de har redan en liten gräsklippare som ser exakt ut som pappas stora och som till och med ser ut som att den klipper gräs.
De behöver inte vänta på sin tur vid byns gemensamma studsmatta, för varje gård har ändå sin egen som man kan hoppa så mycket man vill på....osv.

Elias var så otroligt duktig hos farbror doktorn här om dagen. Jag hade lovat honom att om han var riktigt duktig så skulle han få köpa en sak på ica på vägen hem. Han kunde bara inte bestämma sig för en av de tre sakerna han ville ha, så det hela slutade med att han fick alla tre.
Vill bara visa på att jag själv inte är något bättre på detta köpande. Våra barn får absolut inte allt de pekar på, nej inte på långa vägar och det anklagar jag inte heller någon för att göra.

Idag behöver det inte kosta skjortan för den som vill köpa låt oss säga till exempel en trehjuling. Det finns dyra att köpa, men det går också lätt att hitta en för knappt en hundralapp på blocket. Det finns ju ett helt annat utbud idag än för bara 30 år sedan. Så man kan köpa rätt så många leksaker till sina barn utan att bli ruinerad. Vilket är ju bra, men måste man köpa allt bara för att man kan?

Måste våra barn ha allt?