November är sig lik igen. Det vita och frostiga har smält bort och allt är brunt och grönt. Allt får lixom något vemodigt över sig, ett vemod som jag tycker är vacker.
Just nu befinner sig ett mindre vackert vemod i mina tankar och i min kropp. Blir fort väldigt trött i tankarna och kan inte riktigt hålla i hop mig själv. Jag har ju, som jag skrev om tidigare, tänkt börja vandra vägen mot att ta itu med mina problem och göra något åt dem. Först kändes allt hoppfullt och jag kände mig stark i mitt beslut, men i och med det började allt det jobbiga bubbla upp. Vilken kanske inte är så konstigt då jag valt att börja lyfta på locket och låta problemen komma upp i ljuset.
Nog om det. Tog mig en liten promenad ut i skogen som finns här just intill vårt hus. Ville fota min "nya" kappa som jag fått av min mormor. Min mormor köpte kappan då hon var 39 år och gravid med min yngsta moster Kristin.
Jag tycker att den är väldigt skön att ha på sig och den "knarrar" så där mysigt då man böjer på armarna. När mormor köpte kappan var den mycket längre, men mormor klippte av den och gjorde den kortare för ungefär femton år sedan. För mig är längden den har nu perfekt.
Det finns många olika slags miljöer här strax intill. Gröna fina lurviga mossiga, som på de första bilderna. Denna plats på bilden ovan, där jag gissar att det förut varit åker och som nu är full av långt gräs och konstiga träd som växer hit och dit. Älgarna måste älska denna plats, för över allt finns stora spår från stora klövar. Jag tycker platsen är rätt ful.
Det finns öppna vyer, åkrar, kalhyggen och berg.
Och tät, tät trolls skog.
Där bara små strimlor av solen ljus kan tränga sig igenom.
Och mossigt gröna marker.
Att vandra runt med mormors fina skinnkappa, men en varm skön stickad tröja under var perfekt för vädret som är just nu. Det här lita kalla och råa. Jag frös inte och blev inte heller för varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar