Hösten inom mig

 Tänk, små dahlior titta fortfarande fram. Såå bedårande. Annars har mina sommarplantor mer eller mindre gjort sitt för detta år, vilket förstås är helt förståeligt. Jag har köpt hem några små höstplantor från Trädgård`n i Bygdeås självplock. 

Och denna rosa söta, som jag i skrivande stund inte kommer ihåg namnet på, har jag köpt på vår lokala Coop butik.

Så fint tillsammans. Murgrönan finns kvar från sommarodlingarna och silvereken fick Robin av en elev från skolan där han jobbar när han skulle gå på föräldraledighet. Den var pytteliten då han fick den, men nu har den växt på sig att tar sin rätta plats i tillvaron. 

MEN en blomma som den fulingen inte gett mer än fyra fem blommande blommor under sommaren, blommar nu ut helt och fullt. Rosenkäran alltså, som jag satte från frö tidigt i vårvinter. Måste har gjort något fel, för den har helt enkelt inte velat ge några blommor. Förrän nu då. Nu blommar den över sitt förstånd. Vacker så in i vassen, men jag är ändå liite besviken på den att den kom i gång så sent.

Jag och minstlillan i höstskrud. Vackra älskade höst. Jag tilltalas av allt den har att bjuda på. Mulet, dimmigt, soligt, färgsprakande, kyligt och regnigt. 

Det finns så mycket vackert i vår natur och närhet. 

Jag vet inte om det är för att hösten samspelar så bra med mitt känslomässiga inre. Jag är både färgsprakande och helgrå på samma gång. Hösten speglar liksom hur det känns i mig. Och just nu mår jag bra och absolut inte bra på samma gång. Precis som hösten är miljoner nyanser av grå och brun, ibland så dimmig att det inte går att se dess konturer och också full av så mycket färgprakt att det nästan inte går att ta in.