Sorg

 Vissa dagar är verkligen bättre än andra. Denna dag har varit så skön och lugn. Vi har alla dolat på här hemma hela lilla familjen hela långa dagen utan några större missöden. Det är så skönt att ha en dag då inget är inplanerat. Storebror har bakat syltgrottor. Har inte smakat på dem ännu, men det doftar så gott i hela huset av dem.

Allt kändes så bra, tills det att jag öppnade upp min facebookapp på mobilen och såg en bild från en väns begravning. Neej det var ju idag. Så hemskt, jag har glömt min väns begravning...

Egentligen så har jag inte ens förstått att Sara inte lever längre.

Sara var en glad kvinna som jag brukar stöta på några gånger i månaden på olika platser, oftast i kyrkan. Jag minns första gången jag träffade henne och hennes man. Det var för cirka sex år sedan och vi hade bara lille Elias. Jag blev först lite ställd hur jag skulle ta hennes lite framfusiga sätt. Men ju fler gånger jag träffade henne, desto mer tog hon plats i mitt hjärta.

En dag bara vaknade inte Sara. Ingen chans att säga adjö. En dag fanns hon, nästa inte. Det kommer att dröja lång tid innan jag kommer att förstå att hon inte är här med oss, sina vänner, sin man och sina två flickor.

Sara. Jag hoppas att du kan se att jag vinkar till dig där du finns uppe hos Gud. Elias och bengubben vinkar nu också. Jag blev alltid så glad av att träffa dig, jag hoppas att du visste det.