Jag tycker om att bege mig ut i naturen under tider då de flesta andra kanske inte är ute. Här är säkert flera och vandrar omkring under sommartiderna, men en sådan här gråmulen höstdag var det inte så många, någon enstaka fiskare här och där.
Att ensam vandra ut, ut och hoppas på att möta något vackert, det tycker jag mer och mer om. Men jag tycker också om att dela sådana stunder med andra och denna gång ville min kusin Anita följa med mig.
Fick tips om att åka till Rikleå och vandra ut mot havet och ja här var det verkligen vackert. Många fina platser. Konstigt nog har jag aldrig varit här förut, i alla fall inte så att jag har några minnen här i från. Så mycket vackert det finns kring om en som man bara helt enkelt inte tagit sig tid att utforska.
Tycker så mycket om denna gula mossa/lav, dess färg bryter så vackert av mot allt det gråblå.
Här på en bänk satt vi länge och åt mackor, drack varmt kaffe och vände och vred på livet små och stora frågor. Det gör man allt för sällan. På tok för sällan. Jag tror man växer i sig själv och i relationer med andra om man bara vågar börja prata.
Många fina stigar ringlar runt i den täta skogen ut till det öppna havet.
Vi lämnar havet och vandrar i väg motströms efter ån. Vilken vacker å.
Så mycket fint och en så fin morgon. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar