Det kanske ser ut som att vi bakar jämt i vårt hus. Nej det gör vi inte. Jag tycker det är dödstråkigt att leka, mitt sätt att umgås med barnen är istället att baka tillsammans. På senaste tiden har jag varit så in i vassen trött och passat på att vila den lilla stunden som minstlillan sover i sin vagn. Men i fredags blev det bak med storbarnen.
Först blev det bråk om vem som skulle göra vad, men till slut blev vi sams och lillan fick stå vid köksbänken och baka blåbärspaj.
Blåbär är mitt absoluta favoritbär. Om det nu går att ha ett sådant, alla bär är ju så goda.
Storebror satt med en kökshandduk om huvudet och bakade chokladbollar.
Mums med chokladbollar och paj.
Blev så överraskad i veckan. Min kusin Ida kom förbi med en försenad julklapp till mig. Vi brukar inte "byta" julklappar med varandra så jag blev så förvånad, men glad förstås. I paketet låg denna bok. Längtar efter att få krypa in i bokens värld. Försökte en stund nu i helgen, men efter att jag suttit och läst i kanske fem minuter kom minstlillan med en egen bok, klängde och tvingade in sig själv i mitt knä, knuffade undan min bok och la dit sin egen istället.
Lördagen var en riktigt mysig hemmadag. Den började med en låång sovmorgon och mys med hela familjen i dubbelsängen. Sedan gick vi ner, storbarnen fick som vanligt frukost framför tv;n i vardagsrummet och jag, Robin och minstlillan i köket med melodikrysset i högtalarna. Precis som de allra vanligaste lördagarna i vårt hem. Älskar det.
Kring mellistid kom min pappa förbi en vi åt den hembakade pajen och chokladbollarna.
Söndagen blev en mer bråkig och tråkig dag.
Jag deppade totalt i hop efter att ha läst på trafikverkets hemsida om Norrbotniabanan. Där visades kartan över hur den nya järnvägskorridoren dragits. Den är ungefär två kilometer bred och någon stans under den ska alltså järnvägen dras. Den är dragen längst med E4:an vid Ånäset, alltså precis över där vi bor. Vårt hem, vår gård, vår plats på jorden. Jag blev så ledsen.
Även om järnvägen inte dras över vårt hus, kommer den ändå finnas just intill huset. Kanske över åkern? Vår vackra fina åker där älgar, rådjur, harar, rävar och ibland tom några rovdjur vandrar över.
Jag hoppas det ligger många år bort. Men ovissheten som dragit in likt ett mörkt orosmoln känns så jobbig. Att inte veta hur det ska bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar