"Värmen..känslan..det genuina..kärleken..så långt i från ängslig inredningstrender som man kan komma. Det är fantastiskt..befriande..och välkomnade på riktigt."
Ord från en instagramvän @prahlinsmycken . Ord som gjorde mig helt rörd. Jag behövde just dessa ord som hon gav till mig.
Jag tappar så lätt mitt självförtroende i mitt fotande. Särskilt nu då jag blir mer och mer medveten om hur bra fotografer det faktiskt finns och hur stora brister jag själv har. Samtidig som jag tycker att det är så otroligt roligt. Det finns få saker som faktiskt ger mig så mycket som att få fota.
En vän till mig skrev i ett mail om min blogg att jag inte skulle glömma bort att vara mig själv. Inte på något sätt skrev hon det som en pik, utan som en uppmuntran. Men jag har funderat så mycket kring det där. Hur är man egentligen sig själv?
Jag har alltid, så länge jag kan minnas försökt vara som jag tror att alla runt omkring mig tänker att jag ska vara. Har lixom vänt kappan efter vinden så att säga. Önskat att bli omtyckt överallt, eller i alla fall inte illa omtyckt.
Det är rätt korkat egentligen, men det är svårt att bryta på något jag alltid gjort. Det har gjort mig väldigt splittrad i mig själv. Utåt sett har det kanske inte märkts så mycket förutom kanske på mina kläder. Jag har lixom klätt mig i alla stilar på samma gång i någon konstig mix. På ett rätt komiskt sätt. När jag ser tillbaka på det, känns det mest bara kul, inget jag skäms över.
Jag har alltid tittat på andra och önskat att jag var som dem. Det finns med även nu i vuxenlivet, särskilt när jag läser bloggar och tittat runt på Instagram. Jag kan komma på mig själv med att vara svartsjuk och avundsjuk på hur fina hem andra har, hur vackra möbler, tapeter och inredningsdetaljer de har. Att se hur fantastiskt vackra naturbilder människor kan ta. Jag har tittat och önskat såå mycket att jag också kunde ha det lika fint och fota lika bra.
"..så långt i från ängslig inredningstrender som man kan komma.." Just den meningen talade så till mitt inre. Fick mig att se på mig själv och mitt bloggande och Instagrammande med helt nya ögon.
Jag behöver inte vara som alla andra (som de där jag ser upp till) jag kan vara den jag är. Jag menar, jag behöver inte inreda om mitt hem, hitta en stil som så många som möjligt gillar. Det är en ständig brottningskamp, att inte vilja vara som de där "andra".
Om man dessutom lägger till att "varför ska man över huvud taget behöva tänka på sådana fånigheter som en blogg och ett Instagram konto?!? Sluta upp med det och oroa dig över verkliga saker istället, det är säkert många som sitter nu och läser och tycker att du bara är så fånig." Blir det ett enda stort kaos i hjärnan.
Det är svårt att inte skämmas över den man faktiskt är, tycker jag i alla fall. Att blogga och "Instagramma" är något jag verkligen tycker så mycket om, men skäms samtidigt så mycket över att jag gör det.
Hur gör du för att vara dig själv? Vet du tydligt vem du är och vad du tycker?
Man kanske aldrig riktigt blir klar över sådana saker... För förhoppningsvis utvecklas ju alla människor under livets gång och förändras lite med tiden, tiden som ständigt rör sig framåt.
Som vanligt resonerar du så klokt. Visst blir man tryggare i sig själv med åren. Men samtidigt, för varje år som går har man en ålder till i sej.
SvaraRaderaIbland känner man sej som en 5-åring, som måste få göra snögrottan klaaar nu! Eller som en 15-åring som helst vill stanna hemma tills den fula finnen försvunnit.Eller som en 28-åring eller som en 46-åring eller...? Som en 60-åring som fortfarande längtar efter att göra snöänglar. Allt det där tillsammans är nog den vi är. För mej är den viktigaste identiteten den att jag är Guds älskade barn....trots allt!
JAg gillar att kolla in din blogg och även insta .. Gillar det du lägger upp och visar ditt kaos som du skrev en gång du visar vardagen som mamma med underbara barn . Jag beundrar folk som kan hålla snyggt och ordning och VÄL städat stylat i sitt hem med små barn . Gillar ditt kaos ... Det är inte tillgjort och det är det som det ska vara tycker jag . Tack för att du delar med dig av din vardag :D
SvaraRaderaJag tror att många visar upp en fasad på sina sociala medier. Det ligger en hel del jobb bakom den där "perfekta inredningen" de visar upp. Jag tror inte att någon lever så "på riktigt". Jag tilltalas mycket mer av genuina personer som du. Som visar din verklighet och din personlighet. Men jag känner så himla väl igen mig i det dåliga självförtroendet - just kring t.ex. foto där det finns så många duktiga fotografer därute som är riktiga konstnärer och jag vet ju att jag aldrig kommer kunna nå upp till deras nivå. Men jag älskar ändå att fota! Och då ska vi väl göra det? :) Även om vi inte tar "perfekta bilder" så ser man säkert i våra bilder att vi älskar att fotografera. Jag gör det i dina bilder i alla fall. Tycker de är jättefina! Jag har nu på äldre dar börjat acceptera mig själv mer - den jag är. Jag får vara som jag är. Jag får vara jag. Sedan att jag och det liv jag lever inte lever upp till "samhällsnormen" man, barn, villa, volvo, vovve och en extrovert personlighet - det skiter jag i nu. I hela mitt liv har jag har försökt att "anpassa mig" och bli någon annan än den jag innerst inne är för att jag inte har känt att min tillbakadragna, intorverta personlighet är önskvärd, och bara mått dåligt :(. det enda jag har åstadkommit är att min självkänsla har förbytts mot självförakt - men nu orkar jag inte det längre. Jag är jag. Och jag är lyckligast när jag är jag. Och det märker folk omkring mig också och jag får lättare att stå upp för den jag är. Och folk accepterar mig faktist. När jag nu accepterar mig själv! :) Att vara "sig själv" tror jag helt enkelt handlar om att vara sann mot sig själv - gå sin egen väg och göra det man själv mår bra av. Kram!
SvaraRadera