Älskade morfar

Denna helg har vi fått säga vårt sista farväl till morfar. Det känns så overkligt och går inte riktigt att ta in att han inte finns här hos oss mer. Jag brukar inte ha svårt för att med skrivna ord beskriva mina känslor och minnen, men kring morfar har jag väldigt svårt att göra just det. Hade tänkt att jag skulle hålla ett tal på minnesstunden och satt flera gånger under veckan innan begravningen och tänkte på det jag ville säga, men det gick inte att få ihop i en sammanhängande text. Jag kunde och kan inte få ihop det i mitt huvud. Men jag tänker försöka lite här istället.

Min morfar, Rune Skoog har hängett hela sitt liv till Gud och tjänat så många människor att det inte går att räkna. Han har fått betyda så mycket för så många människor och även för mig. Med sin älskade fru fick han sex barn och en hel hoper av barnbarn och än så länge tre barnbarnsbarn. I många trakter där jag träffade nya människor var det bara att säga vem min morfar var det många som spärrade upp ögonen och sa; "Jahaa är du Rune Skoogs barnbarn! Vad roligt."
Jag är äldst utav alla barnbarnen. Mina minnen av morfar då jag var barn är att han jobbade väldigt mycket. Det var oftast med min mormor som jag umgicks med när jag var hemma hos dom. Jag älskade att få åka hem till mormor och morfar och sov då och då över hos dem för att få komma i från mina yngre syskon som jag älskar, men tyckte att det var väldigt skönt att få slippa för ett tag. Jag minns att det var spännande att smyga in i morfars kontor och kika runt på hans skrivbord och bokhyllor.
Vi firade varje jul hemma hos mormor och morfar. Morfar tog alltid med oss barn till olika äldreboenden där han höll en julandakt och vi barn fick sjunga julsånger. Morfar stod också alltid för diskningen på julen, läste alltid julevangeliet och delade ut julklapparna och hade alltid sin fickkniv i beredskap för att hjälpa till att skära av tjuriga julklappssnören.
Tack vare morfar fick vi vår hjärtans sommarparadis Franstorp, vilket är en plats där min morfar växte upp. Franstorp är en plats som jag alltid kommer att älska så högt och varmt. Där tillbringade vi många lyckliga stunder om sommaren. Den tråkigaste dagen tyckte jag var då morfar ordnade med sommargudstjänster där. Jag tyckte att det var så jobbigt att det kom en massa okända människor till vår plats på jorden, jag ville ha denna plats till min och inte dela den med en massa okända. Jag var van att dela mormor och morfar med många och här fick jag ha dem och familjen för mig själv i en egen oas och tyckte inte om när den ensamrätten sprack. Ni måste ta i tanken att jag bara var ett litet barn då detta hände sig. Favoritstunderna i sommarstugan var många, men av dem var då morfar tog med oss ut på vandring på de många stigar som fanns i trakten. Morfar gick först med sin vandringsstav och vi barn efter också med vandringsstavar, vi ville ju alla vara som morfar.
Min morfar var en väldigt händig man och kunde fixa allt. Han var elektriker och kunde också snickra och bygga. Det finns otaliga hus och byggnader som han hjälpt till med att fixa i, även i vårt. Han var extremt noggrann och tyckte om att ha det i ordning och reda omkring sig.
Jag känner mig väldigt stolt över att vara barnbarn till Rune och jag känner också att han var väldigt stolt över alla sina barn och sina barns respektive och oss barnbarn. 

Det är en stor sorg och saknad att han inte finns hos oss längre, men det känns skönt att veta att han är hos sin älskade far, Gud.

Min morbror och moster hade tagit med sig en hel massa vackra vitsippor från södra Sverige som de dekorerade borden till minnesstunden med.

Och vackert blommande kvistar.

Det här är min mormor och hennes barn, alla utom Miriam. På begravningen var alla med, men detta är en bild från dagen efter då vi samlades för att umgås lite extra hela släkten de som kunde. Min mamma Marie är hon med lila tunika och hon är äldst av alla barnen. Sedan kommer Miriam, Dan (med svart tröja på bilden), Samuel (med blå skjorta), Madelene (med randig tröja) och Kristin. Alla ligger för mig så nära mitt hjärta.

Mormor med många av hennes barnbarn. Vi är sammanlagt tjugo stycken och som du kan räkna ut så är inte alla med på bilden.

Och utan dessa underbara ingifta skulle vi kusiner aldrig finnas till. På bilden saknas då Olov, Mirjams man.

Det var också så otroligt roligt att få träffa min morfars bröder och deras fruar som jag tyvärr inte träffar så ofta då de bor så långt borta.

Det händer alltid en massa galenskap då mina älskade släktingar får vara på samma plats.

Jag fick med mig några fina blommande grenar och en vitsippebukett hem, men framför allt många varma minnen och tacksamhet över att få vara del i en sådan stor och varm familj och släkt.