Skylt och pynt

Alltså tiden bara springer fram så ja får aldrig tid att sätta mig ner och blogga. Tror även att jag smittats lite av en av min älskade vän och favorit bloggare Hanna Persson. Den så kallade "blogginspirationen" infinner sig mer och mer sällan i min värld. Men jag ska göra ett tappert försök.


I söndag var vi på skyltsöndag i Robertsfors. Men såå eländigt. Inte var det någon SKYLTsöndag inte, alla butiker var ju öppna!! Annat var det förr i tiden då jag var barn (för det var ju så länge sedan...eh). Då var butikerna stängda hela dagen och skyltfönsterna täckta, för att sedan avtäckas på efter middagen så att alla som ville kunde ställa sig och glo in i dem. Så verkar det ju tydligen inte vara längre. Ja si dessa moderniteter...


Till något roligare. Nu när advent infunnit sig har även pysseltidernas pysseltid kommit. Jag älskar julpyssel och julpyntning. Det eländiga är bara att jag endast har två rum att pynta, men jag får väl ta och pynta dem lite extra istället.
Jag och Ida har börjat göra årets julkort. Hela Ida och Lorenz köksbord blev alldeles täckt av papper, snören, band, stämplar, pennor och lite annat ditt och datt man kunde använda sig av för att knåpa i hop korten. Där satt vi hela kvällen, medans våra gubbar tog hand om sönerna. Inte illa må jag säga. Lorenz är dock inte skapad med sådana där mjölkfyllda påsar som brukar sitta mellan axlarna och magen på oss fruntimmer, så Ida fick ibland avbryta sitt pysslande för att inmundiga sin son lite föda. Tänk, förra året var Elias så där liten och det var jag som fick avbryta pysslandet stup i ett. Helt galet vad tiden går fort..
Aja, om ni har riktigt tur kanske det dimper ner ett julkort av oss i eder påstlåda framöver..

Choklad!

Jag har äntligen, efter fem års äktenskap, lyckats lära min älskade make att choklad faktiskt är medicin när man har mens. Nu mera, när denna inte särskilt underbara tid infinner sig, händer det ofta att han kommer hem med en chokladkaka...eller två :D
Jag brukar inte direkt var på mitt allra bästa humör under denna rödvecka, men lite chokladmedicin brukar göra livet mycket lättare. Om inte annat för maken :P

Har införskaffat mig denna underbara bok;



Ååååh, börjar dreggla bara av att titta i den. Här ska bakas :D

Elias kom hem!!

Saknar min fina fina kille!! Se så ledsen han såg ut när jag lämnade honom ;P

Ensam och alen...

Alltså det är SÅ vansinnigt irriterande. I går kväll *host* natt, skrev jag en blogg som jag kände mig mycket nöjd med, men när jag skulle publicera den hade jag på något konstigt sätt loggats ut från blogger så allt det jag skrev gick upp i rök. Klarar inte av sådana nederlag så jag hytte med näven mot datorn, stängde av den och lade mig och muttrade i sängen.

Får försöka göra ett nytt försök idag..

Sitter nu, eller försöker åtminstone sitta, i sängen och har datorn framför mig. Har nämligen gjort mitt alldeles första besök hos rygg knäckaren Granlund i Bureå. Enligt honom var allt som fanns i den nedre regionen av min rygg i fel läge så det var kanske inte så konstigt att jag haft hemskade ont i ryggen den senaste tiden.
Nu känner jag mig förvisso inte mycket bättre. Känner mig som en gamtant som inte ens kan ta på sig sockarna själv. Men det ska väl bli bättre med tiden.
Har fått stänga order om att absolut inte bära omkring på min son allt för mycket och absolut inte bära honom på höften. Jag har förstått att många kvinnor har stora höft problem på grund av de gjort så.
Det tycker jag förefaller sig väldigt konstigt. Borde inte den kvinnliga kroppen vara gjord för att bära omkring på små (eller stora) glin? Höften är ju nästan som skapad för att sätta ungen på. Ungen blir nöjd och får hänga med på allt man gör och man har samtidigt en hel arm över att göra sina sysslor med. Där hör ni, det låter ju hur vettigt som helst. Istället blir kvinnan sné och krokig och får sedan lida hela sitt liv av rygg och höftbesvär. Mycket märkligt. För att citera min gode vän Elina Borgström; "Hur tänkte Gud nu?"

....VARNING känner på mig att detta kommer att bli en låååång blogg...

I söndags lämnade jag med grin, snor och tårar min käre son hos sin farmor och farfar i Kristineberg. Det var jag som stod för bölandet måste jag erkänna. Elias var hur nöjd och glad som helst och visade inga tecken på att han skulle sakna mig. Har som längst varit utan min son i två nätter, så det kändes FÖRTÄSKIGT!
På måndagen klev jag upp i "ottan" för att skjutsa min make till hans arbetskollega Ewa för att sedan åka vidare till planet som ska ta dem till Norrköping.
Så nu är jag alldeles alen i en hel lång vecka.

Inte bryter jag i hop för detta.

Efter jobbet i tisdags drog jag iväg till Umeå för att umgås med min kära kusin Sandra och underbara vän Karin. Sedan sov jag över i staden för att nästa dag umgås med mina exsambosar Elina och Sofia. Mycket trevligt må jag säga.
Nu ska jag inte skryta, eller jo lite kanske, jag är så tacksam över att få ha så många underbara vänner. Kan inte riktigt förmå mig själv att tänka att det skulle finnas något i mig som gör att andra känner en längtan efter att få umgås med mig. Hur konstigt det än låter så måste det ju finnas något i alla fall.
TACK till alla er underbara vänner som tagit mig till era hjärtan!!

På onsdagen hade jag tänkt mig ta en tripp på stan för att inhandla några julklappar. Att ta sig ner på stan var inga bekymmer, men det där med klappinköpandet gick helt åt skogen.

Började helt enkelt rundvandringen med att endast glo och knepa på saker jag själv ville ha (måste tillägga att jag inte köpte något). När det sedan blev tid för att titta efter klappar fanns det ingen ork kvar. Så snöpligt. Aja får fösöka på nytt vid ett annat tillfälle.

lite ditt och datt

Jahapp...livet går sin stilla gång. Jag och Robin är vad ska man säga, lite trötta nu för tiden så vi orkar inte med så mycket. Vi tar hand om vår goa son så gott vi kan och gör vårt bästa med att jobba på våra jobb. Renoveringen i vardagsrummet är på börjat, men det kommer nog ta ett bra tag innan det är klart.

Många frågar hur det går att jobba. Jag kan säga så här, det går. Får inte avslöja så mycket om det som händer på jobbet, har ju någon gång i tiden skrivit på ett sådant där tystnadsplikts papper. Men jag kan säga att vi har det ganska tungt på vår avdelning just nu, sen så säger jag inget mer.

Elias enda kusin Ester har fyllt 1 år så i helgen har vi vart i Sörmjöle och firat henne så gott vi kunnat. Vilken go' unge! Robin är så förtjust i hennes sätt att säga oj på. Nu är det ju svårt att visa med ord hur det låter här på bloggen, men det låter något i stil med; ååååååjsch. Nja inte riktigt, men något liknade. Detta oj ljud använder hon sig av rätt så ofta, så man får ständigt ett leende på läpparna när man träffar henne.
Det är så roligt att Elias har en kusin som är nästan precis lika gammal som han själv. Jag hoppas att de får mycket roligt med varandra genom tiderna.

Glasögon. Jag har förut länge velat ha glasögon just för att det finns så otroligt många snygga bågar och för att jag själv alltid tyckt mig passa så bra (hör och häpna) i just glasögon. Ett tag funderade jag över att skaffa mig ett par fake brillor. Det kändes så otroligt fånigt så det blev inge av. Hallå, hur många som inte hör dåligt skaffar sig fake höraparater bara för att ha för syns skull, eller ser alldeles ypperligt men går ändå omkring med en blindkäpp bara för coolhetens skull? Nej jag skulle inte tro att det är så många.
Varför skulle man så ha fake glasögon? Det känns nästan som ett hån mot alla som måste bära dessa bågbeklädda glas för att kunna klara av sin vardag. Trots att det blir klibbigt och svettigt i ansiktet så att de hela tiden glider ner, eller att hela världen immar igen när man kommer in från att ha varit ute i vintervädret, eller att man måste punga ut en massa tusenlappar för att överhuvud taget få sina glasögon, eller att man blir totalt handikappad och inte fungerar för att man inte ser något utan dem osv.
Jag har inte burit glasögon någon lång tid och är inte heller ännu helt beroende av dem, men har ändå redan nu skaffat mig en djup vördnad till alla dessa glasögonbärare. Kämpa på tappra krigare!