Ensam och alen...

Alltså det är SÅ vansinnigt irriterande. I går kväll *host* natt, skrev jag en blogg som jag kände mig mycket nöjd med, men när jag skulle publicera den hade jag på något konstigt sätt loggats ut från blogger så allt det jag skrev gick upp i rök. Klarar inte av sådana nederlag så jag hytte med näven mot datorn, stängde av den och lade mig och muttrade i sängen.

Får försöka göra ett nytt försök idag..

Sitter nu, eller försöker åtminstone sitta, i sängen och har datorn framför mig. Har nämligen gjort mitt alldeles första besök hos rygg knäckaren Granlund i Bureå. Enligt honom var allt som fanns i den nedre regionen av min rygg i fel läge så det var kanske inte så konstigt att jag haft hemskade ont i ryggen den senaste tiden.
Nu känner jag mig förvisso inte mycket bättre. Känner mig som en gamtant som inte ens kan ta på sig sockarna själv. Men det ska väl bli bättre med tiden.
Har fått stänga order om att absolut inte bära omkring på min son allt för mycket och absolut inte bära honom på höften. Jag har förstått att många kvinnor har stora höft problem på grund av de gjort så.
Det tycker jag förefaller sig väldigt konstigt. Borde inte den kvinnliga kroppen vara gjord för att bära omkring på små (eller stora) glin? Höften är ju nästan som skapad för att sätta ungen på. Ungen blir nöjd och får hänga med på allt man gör och man har samtidigt en hel arm över att göra sina sysslor med. Där hör ni, det låter ju hur vettigt som helst. Istället blir kvinnan sné och krokig och får sedan lida hela sitt liv av rygg och höftbesvär. Mycket märkligt. För att citera min gode vän Elina Borgström; "Hur tänkte Gud nu?"

....VARNING känner på mig att detta kommer att bli en låååång blogg...

I söndags lämnade jag med grin, snor och tårar min käre son hos sin farmor och farfar i Kristineberg. Det var jag som stod för bölandet måste jag erkänna. Elias var hur nöjd och glad som helst och visade inga tecken på att han skulle sakna mig. Har som längst varit utan min son i två nätter, så det kändes FÖRTÄSKIGT!
På måndagen klev jag upp i "ottan" för att skjutsa min make till hans arbetskollega Ewa för att sedan åka vidare till planet som ska ta dem till Norrköping.
Så nu är jag alldeles alen i en hel lång vecka.

Inte bryter jag i hop för detta.

Efter jobbet i tisdags drog jag iväg till Umeå för att umgås med min kära kusin Sandra och underbara vän Karin. Sedan sov jag över i staden för att nästa dag umgås med mina exsambosar Elina och Sofia. Mycket trevligt må jag säga.
Nu ska jag inte skryta, eller jo lite kanske, jag är så tacksam över att få ha så många underbara vänner. Kan inte riktigt förmå mig själv att tänka att det skulle finnas något i mig som gör att andra känner en längtan efter att få umgås med mig. Hur konstigt det än låter så måste det ju finnas något i alla fall.
TACK till alla er underbara vänner som tagit mig till era hjärtan!!

På onsdagen hade jag tänkt mig ta en tripp på stan för att inhandla några julklappar. Att ta sig ner på stan var inga bekymmer, men det där med klappinköpandet gick helt åt skogen.

Började helt enkelt rundvandringen med att endast glo och knepa på saker jag själv ville ha (måste tillägga att jag inte köpte något). När det sedan blev tid för att titta efter klappar fanns det ingen ork kvar. Så snöpligt. Aja får fösöka på nytt vid ett annat tillfälle.