Årets sista dag föll solens mjuka strålar på jorden och skapade ett magiskt rosa ljus. För att få lite av dagsljuset gick jag på en kort promenad. Jag är ute alldeles påtok för få timmar. Men det är ju så få små timmar som är ljusa under dessa dygn så det är så svårt att ta sig ut under den tiden. Jag tycker inte om det. Mörkret alltså. Ljusa sommarnätter, det älskar jag.
Vintern har också många vackra sidor. Som denna vinterhimmel som ger en smekande känsla i själen. Oj så vackert.
Frostens magiska konstverk.
Kylan som gör att träets vackra mönster och kontraster förstärks.
Titta vad ljuset gör med detta nötta gamla hus.
Årets sista dag för också med sig för mig och många i min familj många tankar, känslor och händelser som splittrat och splittrar. Det gör ont. Det är svårt. Varje ord man säger är svåra att formulera. Vad kan man säga utan att såra, utan att förstöra? Söker i mitt inre efter ord att säga som kan läka. Ord som istället för splittring skapar förståelse och försoning. Balansen är hårfin. Balansen mellan att såra och att hjälpa.
Men i allt detta lever en sång inom mig. En strof i sången som får mitt hjärta att svälla av en stark visshet om att min Gud finns med i allt. Det är så mycket i min tro som skakats de senaste åren, grunder jag stått på som jag har börjat att grubbla kring, ifrågasätta och sökt, utan att lyckats, att hitta svar på. Men denna sång får mig att komma till ro.
"You are the everlasting God, the everlasting God.
You do not faint You wont´t grow wery.
You´re the defender of the weak, You comfort those in need.
You lift us up on wings like eagles."
När årets sista dag hade sina sista timmar gick jag med denna sång i mitt hjärta. När nyårsljusen brann, när tomteblossen blixtrade och älskade vänner fanns nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar