Fortfarande rund och gó

"Varje dag som går är en dag närmare dig." Försöker hela tiden säga de orden till mig själv. Det går väl lite si och så med det, men det är ju dumt att deppa ihop.
Ute är himlen ljuvligt blå och solen lyser så fint. Fåglarna sjunger, fjärilarna fladdrar runt på sitt lilla neurotiska sätt (det ser ut som att de inte riktigt kan bestämma sig för vart de ska sitta), de älskade sädesärlorna har kommit åter och går och vippar med sina stjärtfjädrar över gården, storebror cyklar runt, runt, runt, lillan skuttar runt och sjunger och maken pysslar på med lite ditt och datt.

Det är sååå härligt och själv sitter jag där mitt i allt i hop och bara tittar, njuter, men längtar också efter att få tillbaka orken. Att få bli delaktig i allt jobb som behöver göras. Lusten till att göra saker finns, men då det blir så svårt att andas för varje ansträngning, försvinner glädjen i att göra något.
Längtar efter människor, men drar mig oerhört för att åka ner på byn. Vill ju ha en bebis att visa upp, inte en stor rund mage. Som förvisso är rätt så fin, men ja du förstår nog vad jag menar.

Jag har köpt mig tre pocketböcker som jag istället flyr in i. Det är hungerspelstrilogin. Fick dem i måndags och har redan läst den första och en bra bit in i den andra. De har verkligen en magnetiskt kraft i sig dessa böcker och trots att de är väldigt psykologiskt otrevliga är det för mig skönt att få kastas in i en annan värld för ett tag.

Nu tänkte jag göra en fuling och utnyttja situationen lite. Jag tänkte nämligen att jag skulle be er alla fina läsare att lämna en uppmuntrande kommentar! Jag träffar lite nu och då på människor som säger att de läser min blogg och jag blir alltid lika chockad och tacksam förstås. Det är roligt att få ge lite glädje till människor runt omkring med bilder och ord i en blogg. Men nu skulle jag behöva få lite av tillbaka. Känner att inspirationen till bloggandet inte riktigt finns, av i och för sig förklarande skäl.

TACK på förhand :-D!!