Stadenångest och snölycka

  "Varför, varför åkte jag till stan idag??" Jag sitter på sängkanten och vaggar med händerna mot huvudet. Alla dessa intryck och ångesten över det finns så mycket man vill köpa suger ur energi från mig. Kanske inte just då jag är på stan, men dagen efter. Eller som då, under natten.
Minstlillan, som fick totalt jättekonstig sömn under dagen och inte den vanliga 4 timmars sovstunden mitt på dagen, förstod inte på något sätt att det var natt utan var pigg som en mört. Försökte man lägga henne blev hon arg. Istället fick hon sitta i sängen och pilla nöjt med sina leksaker. Hon tippade dock ungefär varannan minut, så jag fick gång på gång sätta upp henne igen.
Så gullig i sin fina pyjamas, knubbiga nacke och pillande, skrapande med sina små fingrar. Tittade på mig nu och då med sina stora runda ögon och kunde inte alls förstå att mamma var helt utpumpad, ledsen och bara ville få sova.

Jag åkte till stan för att träffa en av mina bästa vänner och tänkte också passa på att göra lite inköp inför jul. Det första ångrar jag på inget sätt alls, men jag skulle nog ha skippat det andra. Men, gjort är gjort, får ta med mig den lärdomen till en annan gång.
Tack och lov är jag gift med kanske världens bästa, snällaste man som trots att han har tre jobb, också var vaken länge i natt, har mycket sömn att ta igen klev upp i morse och hjälpte barnen med allt som de behövde hjälp med och lät mig sova. Dessutom, fast jag ofta känner att jag misslyckas i min mammaroll ger han mig så mycket pepp och tycker att jag är fantastisk på det jag gör.

Vaknade idag till en vackert vit värld. Det är bara så fint allting. 

Rött och vitt, det är så vackert tillsammans.

Lite grispynt har fått åka fram. Dessa uttryckslösa små grisljuslyktor skulle slängas bort, men min kusin räddade dem och nu är de mina. Kanske ingen annan som tycker om dem, men jag blev störtförälskad.