Den fula ankungen

Jag vet inte om du var som jag i din barndom och ungdom, att du var den där "fula ankungen" som önskade så innerligt att få växa upp och bli den där "vackra snygga svanen". Så kändes det för mig, oj vad jag önskade att det kunde få bli så för mig. 

Som litet barn var jag nog i och för sig rätt så obekymrad om mitt utseende. Tänkte nog inte så mycket på det alls om jag minns rätt. Jag bara var den jag var helt enkelt. Så välsignat skönt! I mellanstadiet någon gång började vissheten om min så kallade fulhet gräva sig in i mina tankar. Tankar som sedan bara växte och växte. Den enda perioden jag minns att jag kände mig helt ok var då jag fick höra att jag stod som nummer tre på Simeon Öbergs "snygglista". Före mig på listan fanns min moster Kristin och hennes bästa vän Bettan. Haha sicken egoboost för en stackars ankunge som jag. 

Högstadiet och gymnasiet vandrade förbi utan särdeles stor lycka på skönhetsfronten. Började äta minimalt lite, fick för mig att jag skulle bli mer snygg om jag lyckades bli mer smal. Jag kan ju låta avslöja att nej, så blev tyvärr inte fallet. Smal eller inte smal har ingenting med skönhet att göra. 

Tyvärr kan jag väl inte riktigt säga att jag någonsin kommer att växa fram till den där snygga svanen som jag i hela mitt liv längtat efter att få bli. 

Jag har mer "knövlats fram" till att acceptera om tycka om den jag är och hur jag ser ut. Varför inte bara låta sig själv få känna sig snygg och vacker vare sig människor kringom tycker det eller ej. 

Det här är jag i detta nu. Jag påstår inte att jag är snygg på något sätt MEN jag känner mig snygg. Jag känner mig inifrån som en människa som är vacker. Inte perfekt på något sätt och tror inte att alla bara "Wow se så schnygg en människa", nej det handlar inte om vad andra människor tycker. Jag tror nog att det finns människor som ser mig som alldaglig, snygg, ful, fin ja de flesta har ju någon slags uppfattning om de flesta människor de möter. 

Så jag tillåter mig att själv att känna mig snygg. Livet blir SÅ mycket roligare på det viset. 

Det tråkiga är bara att det skulle ta så evinnerligt lång tid. Önskar så att den där lilla "fula ankungen" kunde få leva med denna insikt redan från start. Försöker nu försöka få mina barn att känna att de är vackra precis så som de är. Hur man nu gör för att lyckas med det?