Tacksamhet?

Helgen har varit gråmulen och regnig. Vi har spenderat de flesta timmarna inomhus och mest tittat ut genom fönstret för att se statusen utomhus. 

Är så förtjust i mina "nya" gardiner till grengardinstången i vardagsrummet. Köpte dem i en secondhandbutik i höstas och jag har längtat efter att få sätta upp dem.

Här är främsta orsaken till att vi vistas inomhus. Lillan fick sjukan vi inte nämner vid namn på fredag em/kväll, storebror feber under lördagen och natten till idag fick minstlillan hög feber. Jag tar mycket hellre feber än den där andra sjukan, men vi vet ju ännu inte om resten av familjen kommer att klara sig i från den. Eller om det ens var det hon hade. Ja vi lär ju märka.

Minstlillan sover helt fantastiskt bra utomhus i sin vagn, det är förresten alla mina barn gjort. Men nu då febern hägrar får mamma och pappas säng duga. Hon försvann nästan helt bland alla kuddar och täcken.

För att rensa tankarna har jag tagit mig små promenader. Det finns så mycket i mitt huvud, saker som känns otroligt röriga. Så mycket jag borde vara tacksam över. Jag har pengar så jag klarar mig och behöver inte sitta och tigga för att få ihop till att kunna sätta mat på bordet till min familj. Mina föräldrar kämpar inte mot någon elak cancer. Jag har ingen man som systematiskt trycker ner och misshandlar mig både psykiskt och fysiskt. Jag har fått en av de männen som är kärleksfulla och omtänksamma. Inget av mina barn lider av någon allvarlig ätstörning. Jag behöver inte bo året runt i en kall husvagn, vi har ett stort hus med stora ytor att springa runt på.
Som sagt jag borde vara tacksam.

Nu känner jag mig inte ett dugg tacksam, bara arg och ledsen. Vår värld är så vacker och skön på många sätt, men har en otroligt hemsk och ful baksida. Varför ska det finnas så många människor som har det så dåligt? Varför kan inte alla få njuta av allt det vackra som finns? Nej livet kan inte vara tipptopp jämt, det kommer alltid att finnas bakslag och hinder, så är det ju för alla, men det behöver ju inte vara totalt skit som det är för endel.

Just nu känns mina axlar så tunga. Tyngda av tankar av hopplöshet. Jag är så glad över min lyckliga lilla plätt här i världen, Skogshägna. Samtidigt som jag ibland översköljs av dåligt samvete över att vi får ha det så bra och att det är så många som inte har det. Det hjälper ju ingen att jag nästan drunknar i mig själv av dessa tankar. Men vad ska man göra?