Vad jag har längtat efter alla flyttfåglar. Går man ut på gården i dessa dagar möts man av en kör av kvitter. Tjao svanarna och tranorna kvittrar ju inte direkt, men jag tycker mycket om deras ekande rop. Rätt häftigt att de kan framkalla sådana kraftiga ljud. Nu väntar jag med spänning varje dag på att äntligen få höra storspovens ljuuuuvliga drillande. För mig toppar det ljudet det mesta.
"Sov du lille videung, än så är det vint..." näää, nu känns det inte längre som vinter, nu är det vår.
Längtar efter det ljusgröna skimret kring björkarna. Jag brukar tjata om att den enda tiden på året jag önskar att jag istället skulle ha mitt lilla bo i södra Sverige är just tiden som är nu. Men det har sakta smugit sig på mig att jag inte alls känner så längre. Jag tycker mycket om Norrlands vårvinter och då jag har min bror strax utanför Göteborg kan jag ta mig en tripp ner dit för att besöka våren där en vecka eller så för att sedan komma tillbaka till mitt älskade hem igen och känna mig nöjd med det.
Jag älskar vattenpölar. Jag ser inte leran och gegget som ligger där på botten, det jag ser är de otroligt vackra speglingarna som skapas. Älskar att strosa igenom pölarna och se hur spegelbilderna förändras och krusas. I morse hade det lagt sig en tunn is över pölarna efter nattens minusgrader och jag och Elias fick springa den sista biten till taxin efter att vi spenderat för mycket tid med att krascha isen med våra stövlar.
Det är en härlig tid vi har nu och framför. Mörkret är förbi och nu ser jag bara ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar