Det har börjat att hända mystiska saker då jag tippar på mina kaffekoppar. Mycket underligt. Kul med lite fint sådär mitt i vardagen. Vardagen rullar för övrigt på i en faslig takt. Jag tycker inte riktigt om att det går alldeles för fort. Mina trötta tankar hinner inte riktigt med. Jag tänker så mycket och lixom fastnar i tankemönster som är svåra att ta sig ur. Kan inte riktigt vila i något utan känner en stress inom mig och andas högt upp. Vill funka, men det går inte.
Det finns så mycket som jag tycker om. Min man, mina barn, min familj, vänner, mina arbetskollegor. Tänk att jag har så många omkring mig som det är värt att kämpa för.
Kan nästan inte fatta att jag stickat detta. En hel kofta. Vilken grej. Nu är jag bara sugen på att starta fler stora projekt. Framför allt att få börja använda denna. Har bara kvar att tvätta den och sy fast alla knappar. Man stickar in så mycket i sina föremål. Det är inte bara något man sysselsätter med för att få tiden att gå. Tankar man tänker. Känslor som bearbetas under arbetets gång. Livet som fortlöper under tiden plagget växer fram. Allt vävs in och sätter sig i dessa garntrådar.
Jag tycker om sensommaren, hösten och tiden med den första snön. Den friska luften och den vackra naturen.
Inne mitt i allt det stökiga tycker jag om att ha något fint att titta på.
På kökssoffan ligger denna lilla, vackra sammetsboll.
Sensommaren och hösten har så mycket att bjuda på. En dag åkte vi ut till en plats i skogen hela familjen och plockade blåbär och lingon. Sedan fick vi ägna hela kvällen åt att rensa alla fina bär.
Blåbär med små blad på tycker jag så ofantligt mycket om. Har väldigt svårt att dra loss dem från varandra, bladet och blåbäret.
