Jag låg till sängs med blixtrande huvudvärk och enerverande magkatarr då jag hörde röster från mina två äldre barn som just kommit hem från skolan. "Mamma, får vi baka?". Var alldeles för trött och inne i min egen värld och liksom mumlade till svar "Mjao, det går väl bra.." Oroade mig för hur köket skulle se ut och små barnfingrar brända av varma plåtar, men orkade inte liksom bry mig tillräckligt för att säga nej. Gled sakta in i min egen skugga och vaknade upp någon timma senare.
I köket luktade det gott av nybakade muffins, nästan inte ett stök och en kakdeg som de behövde hjälp med att knåda ihop mer ordentligt för att kunna formas till avlånga rullar. Tänk vilka fantastiska ungar alltså.
Bakat tillsammans med barnen har jag gjort sedan de var väldigt små. Har fått höra att jag är så duktig som gör så mycket med barnen, särskilt att jag bakar med dem. Själv har jag aldrig tyckt att det varit någon "duktighet". För mig har det istället varit en form av överlevnad.
De flesta barn vill ju få göra något tillsammans med en vuxen. Vilket kan tära mycket på båda parter. Mina barn har haft en förmåga att förfölja mig vart än jag går och velat göra samma saker som jag, eller att jag ska göra samma saker som de. Jag tycker så förfärligt lite om att leka, vilket barn annars tycker jättemycket om när vuxna är med och leker, för att då slippa leka och istället hitta något att kunna göra tillsammans som vi båda tycker om så har det blivit att baka.
Bakning tillsammans med mina barn blev en perfekt sysselsättning för att få vardagen trivsam. Och genom att de bakade så pass ofta så blev de rätt så duktiga på det och nu klarar sig fantastiskt bra själva i köket. Sicken tur att jag inte orkade säga nej till denna bakning och fick denna glada överraskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar